LEDARE: Löfven växte som statsminister och partiledare – men har han varit bra?

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Den 26 januari 2012 presenterades Stefan Löfven som ny partiledare för Socialdemokraterna. I morgon tar Magdalena Andersson över.
Foto: JENS L´ESTRADE / TT
I dag gör Stefan Löfven sin sista dag som partiordförande för Socialdemokraterna. I morgon eftermiddag väljs Magdalena Andersson till hans efterträdare under partikongressen i Göteborg.

På måndag meddelar han riksdagens talman att han vill entledigas som statsminister – och nån gång i mitten eller slutet av nästa vecka röstar riksdagen om vem som ska få uppdraget efter honom.

Nio år som partiledare blev det. Sju som statsminister.

En återgång till det lite mer ”normala” för socialdemokratin kanske, efter de både snöpliga och korta inhoppen som partiordförande av först Mona Sahlin (2007-2011) som aldrig blev statsminister – och sedan Håkan Juholt (2011-2012) som bara fick sitta i tio månader innan han tvingades bort. Inte heller han fick bli statsminister.

Man kan bara tänka sig stressen i den socialdemokratiska valberedningen att från en dag till en annan tvingas börja om jakten efter en efterträdare den där söndagsförmiddagen när Juholt berättade att han slutade. En jakt på någon som dessutom skulle palla att helt uppenbart inte vara partiets första val utan att tappa självförtroendet. Jämfört med den röda matta som snabbt rullades ut framför Magdalena Anderssons fötter var det något helt annat 2012.

Stefan Löfven var nog inte ens Socialdemokraternas femte val. Och han krävde ordentlig övertalning. Det var för övrigt min gamla tidning, Löfvens ”hemmatidning” Tidningen Ångermanland, som var först med bekräftelsen att Löfven fått – och tackat ja – till frågan.

Folkbladet i Umeå fick det säkra tipset att Löfven skulle nomineras på kvällen den 25 januari, framför precis alla. Men de prioriterade att toppa förstasidan med en bild på en mus som fastnat i en bankomat… Nyheten om Löfven bidde bara en tumme.

Och när min kollega Jörgen på Sollefteåredaktionen hörde ryktet och fattade att hela journalist-Sverige häckade runt partihögkvarteret i Stockholm i väntan på besked, ja då ringde han Löfvens mamma Iris Melander i Undrom i Sollefteå och frågade!

När Iris berättade att Stefan ringt kvällen före och berättat, tackade Jörgen för beskedet, skrev en snabb nyhetstext och åkte sedan hem till henne för att prata lite mer. Han fattade att en väluppfostrad dam i 80-årsåldern inte skulle svara i telefon om hon hade gäster hemma, så där satt han vid Iris köksbord, drack kaffe och pratade om sonens nya tunga uppdrag i timmar medan telefonen ringde oavbrutet på väggen bakom dem.

Och som för att avrunda en era publicerade Tidningen Ångermanland i förra veckan bilder från Löfvens sista besök i hemlänet som partiordförande. På bilder som blev virala i sociala medier syns 64-åringen ömt hålla en av Försvarsmaktens hundavelsstations valpar i famnen.

Statsminister Stefan Löfven (S) med valpen Revir i Sollefteå.
Foto: Mats Andersson / TT

Löfven har onekligen växt som både partiledare och statsminister genom åren.

Men har han varit bra? Går han till historien som en av de framgångsrika socialdemokratiska partiledarna – eller blir han en ”Reinfeldt”, moderatledaren som efter en lång framgångsrik tid som statsminister snabbt fick se hela sitt parti vända honom ryggen och välja ett helt annat politiskt spår.

Det är svårt att bedöma i dag. Löfven var väl aldrig den stora talaren eller stora tänkaren som SSU:are om 30 år ledigt kommer att citera.

Regeringen Löfven på väg till riksdagen för misstroendeomröstningen i juni.
Foto: Nils Petter Nilsson / TT

Men kanske kommer de att minnas en partiledare som lyckades förhandla sig till en statsministerpost trots att han egentligen hela tiden hade en riksdagsmajoritet emot sig.

Den första statsministern som röstades bort i en misstroendeförklaring för att bara ett par veckor senare röstas tillbaka igen. Statsministern och partiledaren som med en omtalad förhandlingsskicklighet faktiskt lyckades splittra de tidigare allianspartierna och för gott begrava ”Alliansen”.

Just det där sista är lätt att bara svepa förbi. Men det är verkligen en helt historisk bedrift.

Sen är förstås den kvarvarande frågan om sättet på hur han och partiet gjorde det, genom ett regeringssamarbete med C och L som tvingade S att kompromissa med sin ideologi, var värt det… Men den kompromissovillige kommer å andra sidan aldrig kunna bilda regering när det sitter åtta partier i riksdagen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.