En fanfar för socionomutbildningen som fyller ett hundra år. Pådrivande i starten var kvinnorörelsen och fredsrörelsen berättar seniorprofessorn i socialt arbete Hans Swärd vid Socialhögskolan, Lunds universitet, när jag ringer upp honom för en intervju. Och en spännande och uppfriskande intervju blev det.
Hans Swärd är en av redaktörerna för den nyligen utgivna boken ”Socionomutbildningen – då nu och i framtiden” (Studentlitteratur, 2021). Jag började läsa och fastnade för hans inledande kapitel som verkligen fångade mig. En dramatisk historia i tre akter.
Sedan 2003 är Hans ordförande för Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA). Han är författare till en mängd läroböcker som handlar om klassiska frågor som hemlöshet, fattigdom, flyktingkris och sociala arbetets historia.
Hans Swärd tillhör den generation som i sin forskning vänt sig till allmänheten och till dem som det berör. Han tvekar inte att delta i debatter och ta ställning i kontroversiella ämnen. Hans engagemang i frågor som rör välfärd och social utsatthet går inte att ta miste på.
– Jag har velat vara till nytta och bidra till att förändra och förbättra. Det går att lösa stora sociala problem som hemlöshet och fattigdom. Det har Sverige lyckats med tidigare.
CSA bildades redan 1903. På dagordningen hade man utbildning och upplysning om fattigdom och utsatthet.
– Det var framförallt kvinnor som drev på om utbildning i den sociala frågan. Många hade varit på studieresor till engelskspråkiga länder och där fått inspiration och ny kunskap. Men kvinnornas engagemang mötte motstånd.
Men motståndet kom successivt att avta. Det berodde till stor del på att CSA fick en stor donation av läkaren Ivar Svensson som upprördes över hur illa fattiga behandlades i samhället. Donationen ledde bland annat till en omfattande undersökning som presenterades vid en konferens 1906.
– Där slog man fast att fattigdom går att förebygga. Och man hänvisade till studier från England som visade att fattigdom inte alls berodde på misskötsamhet och lathet utan helt enkelt på alldeles för låga löner.
År 1921 startade så socialinstitutet i Stockholm som kom att bli den första högskolemässiga utbildningen i Sverige i socialt arbete.
– Det inrättades en professur med hjälp av donationsmedel. Gösta Bagge fick den och kom också att bli föreståndare och rektor för institutet.
Det hade varit en lång period av svåra tider. Hans berättar:
– Sverige var ett fattigt land. Fattig befolkning och fattiga kommuner. Bostadsstandarden var urusel. Den sämsta i hela Europa. Fattigstugor fanns i nästan varje by och fattiga barn auktionerades ut för att arbeta på gårdarna.
Vi är nu inne i den andra akten av historien om socialt arbete. Utbildningen på socialinstitutet kom igång. Men det var inte bekymmersfritt.
– Periodvis var det svårt att rekrytera studenter. Man var tvungen att ta ut elevavgifter. Och kravet för att få utbildningen var att man hade tagit studenten. Men det fanns undantag. Var man begåvad kunde man få börja ändå.
Det rullade på men så kom krisen i slutet av 1929 när börsen på Wall Street kraschade och världen gick in i en ekonomisk depression som ledde till massarbetslöshet och fattigdom.
– Nu inträder också en mörk period i det sociala arbetets historia. Utbildningen stängdes och förbjöds i Tyskland när Hitler kom till makten. Lärare sattes i koncentrationsläger. När tyskarna ockuperade Norge lades utbildningen ned även där.
I Sverige fanns vid den här tiden ett intresse för att starta utbildningarna på andra ställen än i Stockholm. År 1944 kom utbildning igång i Göteborg och Lund fick sitt socialinstitut 1947.
Nu började det lossna. Det blev bättre tider. Sverige hade stått utanför kriget. Svensk industri började gå på högvarv. Det var skördetid och det skulle satsas. År 1962 fick Umeå sitt socialinstitut. Två år senare omvandlades socialinstituten till socialhögskolor. Örebro och Östersund stod på tur och blev socialhögskolor 1967 respektive 1971.
Andra akten i det sociala arbetets historia går fram till 1977, berättar Hans.
– Man ville ha en enhetlig struktur och ha in alla mindre utbildningar i högskolesystemet och socialt arbete blev då ett forskarutbildningsämne.
Och då är vi inne i den tredje akten.
Efter 1977 sker många stora förändringar i universitetssystemet. Den så kallade frihetsreformen innebar att universiteten blev helt fria att lägga upp sina program som de själva ville.
När det gäller forskningen har det blivit allt viktigare att publicera sig på engelska i vetenskapliga tidskrifter. Det är på det sättet man numera meriterar sig akademiskt.
– Man vänder sig i sin forskning i allt större utsträckning inåt i systemet till sina kollegor och i allt mindre utsträckning till allmänheten.
Jag frågar honom vad han anser vara de viktigaste frågorna i utbildningen i socialt arbete. Och han tvekar inte.
– Det är utbildning i etik och moral. Att man blir vaccinerad mot fördomar och vågar stå upp för mänskliga rättigheter. För det krävs att skyddet för visselblåsare måste stärkas.
Tiden går och det är dags att runda av och jag är nyfiken på hur den fjärde akten kommer att se ut. Och om vi kanske redan är där? Hans tänker efter och säger:
– Det började som ett krav från kvinnorörelsen. Men männen intog de ledande positionerna. Numera är det så att kvinnor inte bara är i klar majoritet på socionomprogrammen. De har i allt större utsträckning kommit in på ledande positioner som professor och ämnesföreträdare. Kvinnor är också i klar majoritet när det gäller masters – och doktorsexamina i socialt arbete.
Det finns drygt 40 000 yrkesverksamma socionomer i Sverige idag. Cirka 85 procent av dem är kvinnor. En klar majoritet av kvinnor även där.
– Kan man hoppas på att det i framtiden kommer att ställas krav på att socialchefer i de större kommunerna ska ha doktorerat i socialt arbete?
Jag hör på Hans att han myser inför frågan.
– Ja det skulle verkligen vara toppen det, säger han engagerat.
Bengt Starrin, Professor emeritus Karlstads universitet