Cecilia af Jochnick: Kissnödig tant på resa

Krönikor
PUBLICERAD:
Cecilia af Jochnick skippade flyget till Frankrike och blev positivt överraskad.
Foto: Michael Probst
”Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd”, konstaterar Tove Janssons Muminpappa.

Då kan jag meddela att jag denna höst är extremt modig eftersom jag aldrig varit räddare än inför den kontinentala bilresa jag just företagit.

För det är ju det där med flygskam. Det kan hända att jag slarvar med sopsorteringen och kör bil mycket gör jag också men just därför har jag bestämt att flyga kan jag låta bli under mina återstående dagar. Om dottern ligger dödssjuk på andra sidan jordklotet gäller inte beslutet och det finns säkert flera situationer där det går att förhandla resesätt, men för en veckokurs i Sydfrankrike görs inget undantag. Det finns två ursäkter för att det blir bil och inte miljövänligare tåg eller buss. Skolan önskar med anledning av covid att man har med sig eget täcke och kudde och kursen handlar om dragspel – ett elvakilosinstrument är inte så lättfraktat även om väskan har hjul. Tanken att en tant med artrosfötter ska manövrera sig genom busstationer i Paris med sängkläder, dragspel och den vanliga resväskan får mig att bestämma att bil är enda alternativet.

Först tänker jag bygga om den lilla Skodan till sovplats – sängkläderna ska ju ändå med – och på Youtube hittar jag många förebilder. Särskilt förtjust blir jag i den finlandssvenska man som konstruerat en brädställning som han lägger ribbotten på – det är otydligt filmat och svårt att förstå men han är så rart tafflig med sin beskrivning att jag tänker ”kan han, så kan jag”.

Men rädslan växer allt eftersom avresan närmar sig. Jag som obekymrat liftat ensam tur och retur Spanien med en tandborste och ett par trosor i bagaget, googlar nu oroligt runt efter allt jag behöver ha med. Till exempel europeiskt sjukförsäkringskort, nödiga bilförsäkringspapper och vaccinationsintyg för coviden. När ångesten hotar att ta över tänker jag att jag alltid kan bli hemma, anmälningsavgiften går förlorad och eftersom bensinpriset passar på att skena lite extra i höjden så… men det får väl bli gröt till jul, jag vill så gärna på kurs!

Vad är då tants stora skräck? Att bli rånad av vägpiraterna efter Autobahn? Att bilen ska gå sönder och jag ska stå handfallen någonstans utanför Frankfurt?

Icke! Tant är mest rädd för att kissa ner sig. Jag kan inte minnas att jag någonsin funderade över dylikt under min ungdom men med åldern kommer inkontinensen och toalettillgång blir extremt viktigt. Det är ju inte så att jag kan skutta bakom någon buske om nöd uppstår, här krävs redig toalettstol.

Så upptäcker jag att det bara kostar fyrahundra per natt att sova på hotell i Europa, raskt fegar jag ur bilsovarprojektet och bokar in mig på hotell efter vägen, dagsetapperna sätter jag till runt 60 mil och utifrån Googles tidsberäkningar betyder det max åtta timmars körning per dag.

Den längsta sträckan – 67 mil – avverkar jag dag ett. Det ösregnar mer eller mindre från Skövde till Malmö men då jag åker upp på Öresundsbron bryter solen fram och jag tar det som ett gott omen för min resa. Första hotellet i Danmark ligger i skuggan av en kyrka för en troende känns det väldigt tryggt.

Före gryningen morgonen därpå kör jag vilse på väg till färjan i Rødby, regnet och mörkret gör att jag knappt ser vägen så jag lägger någon kvart på att köra runt i Rødby medan jag i fjärran ser långtradarköerna till färjan utan att hitta dit. Men såklart kommer jag till sist på båten och sitter sen där och oroar mig lite på tantvis. Men ljuset kommer och efter en halvtimme på Autobahn är jag lycklig – det är plättlätt att köra i Tyskland! Inte bara för att vägarna är bra och tyskarna tydliga och disciplinerade medtrafikanter (de BLINKAR när de byter fil!) det är också så välskyltat att jag kan spara surf och stänga av gps:en.

Och ”välskyltat” betyder inte bara färdvägen – det betyder också toaletter! Tant konstaterar lättat att det dyker upp en WC-skylt ungefär en gång i halvtimman det klarar inkontinensen lätt!

Det flyter på bra, dag två kommer jag fram alldeles för tidigt – jag känner mig som Torsten Ehrenmark som beskrev hur han alltid blev extremt frihetstörstande bakom ratten. ”Vidare, vidare” tänker jag men sover snällt på korsvirkeslandhaus innan jag susar in i Frankrike. Möjligen är det mina fördomar, men fransmännen kör lite mer nervöst än tyskarna så det känns lite jobbigare. Det franska hotellet är ändå trevligt, och sen blir det söndagsmorgon och då sover di, fransmännen. Det saknas WC-skyltar efter autorouten men mackarna har matställen och väldigt rena toaletter så jag går i mål utan malörer!

Att madame kört bil hela vägen imponerar på mina nya kamrater och jag hör hur det viskas i korridorerna att madame et son voiture minsann har rest i FYRA dagar för att delta.

Och där är jag i skrivande stund. Jag deltar i en kurs på ett språk jag inte kan prata så värst, engelska är inte riktigt fransmännens grej men här är flera nationaliteter så jag hackar mig fram på engelska, tyska, franska och spanska – och så svär jag på svenska när fingrarna inte lyder. Om några dagar väntar hemfärdens alla mil, men då ska jag bli mer äventyrlig och hitta sovplats först när jag vet hur långt jag orkar just den dagen…Bilen är bäddad och wc finns det gott om!

Om någon undrar…det var värt det!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.