Död fisk eller kaviartubskläm – allt var ändå bättre än detta

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"Coronarestriktionerna och det egna snusförnuftet nollställde i ett och ett halvt år alla saluter utöver det försiktiga hejet på två meters avstånd, och ingen verkar liksom veta när det kan vara läge att återinföra dem. Så där står vi svenskar, stela, oinbjudande, på var sitt håll och fånler.”
Foto: Adam Wrafter/SvD/TT
Tobias Holmgren tänker tillbaka på en tid då vi obekymrat skakade hand med varandra. Hur hälsar vi nu? Knappt alls. Och det är skitkonstigt.

Att hälsa på människor var allt annat än okomplicerat före pandemin. Till och med handskakningen, den traditionella hälsningsgest som krävde minst hjärnceller och taktkänsla, bjöd på sina svårigheter. Det som mest diskuterades bland nervösa okynneshälsare var hårdhetsgraden i skaket. Död fisk eller kaviartubsklämmen verkade vara de enda alternativen, att få till ett mellanläge tycktes omöjligt.

För kramande människor var det ännu värre. Det fanns oskrivna men strikta förhållningsregler kring vilket håll man skulle rikta ansiktet för att undvika att kyssa den andra (till vänster, till vänster, alltid till vänster! Allt annat var Kulturprofilen-varning). Och kindpussare … ja, snacka om att dansa på nervsammanbrottets rand varje dag. För kindpussare var hälsandet ett eget alfabet, med regionala variationer som kunde ställa till med riktiga otrevligheter för alla inblandade om de inte hörsammades.

Nu för tiden är fysiska hälsningsgester en mycket enkel sak: man avstår dem bara. Regeringens coronarestriktioner samt det egna snusförnuftet nollställde i ett och ett halvt år alla saluter utöver det försiktiga hejet på två meters avstånd, och ingen verkar liksom veta när det kan vara läge att återinföra dem. Så där står vi svenskar, stela, oinbjudande, på var sitt håll och fånler.

Grejen med den tafatta vinkningen, som nu tycks vara allt vi har kvar att ge varann, är att den historiskt har använts för att visa att man har uppmärksammat sin bekanta i vimlet, men att det inte finns tid att stanna, inte den här gången, vi hörs och ses, hejhejhej, hej. Att bruka den i någons kontor eller tambur känns inte bara respektlöst, det är rent ut sagt fånigt. Som om vi vore rigida nördar framför våra livs kärlekar på skolgården.

Allra hårdast verkar den här osäkerheten drabba de äldre. Åtminstone två gånger sedan restriktionerna släppte har 70-plussare helt vägrat att låta armarna svaja som bananklasar när jag har mött dem, och i stället slängt fram kardorna. Det är inte för att de har varit glömska av sig eller ovanligt trotsiga, utan för att den inlärda hövligheten är så pass stark i dem. Bland de mer egocentriska generationerna, de med egentid, skärmtid och fritid, är vi vanare vid att vara oartiga. Vi lider, men vi utstår.

Det är inte utan att man blir avundsjuk på asiatiska kulturer. Deras standardhälsning är den coronasäkra bugningen, som har fyllt sitt syfte ända från Zhoudynastin i Shaanxi till dagens "Squid game" på Netflix, och som ser lika behaglig och sval ut 2021 som den gjorde 850 år före vår tideräkning.

Den svenska motsvarigheten torde väl vara det lätta hattlyftet, känt från svartvita pilsnerfilmer och dansbanor nära Alster kring förra sekelskiftet. En gest som kunde vara antingen vänlig, underdånig eller flörtig (eller varför inte alla tre på samma gång), beroende på minspelet och kraften i nackknycken hos avsändaren.

Ingen osäkerhet, inga snoriga grabbahänder – och, framför allt, ingen risk för virus. Jag hade kunnat bli lycklig i en värld där lyftet återinfördes. Men eftersom någon plommonstopstrend tyvärr inte verkar vara på frammarsch i Europa, antar jag att vi har några år kvar av nervöst vinkande framför oss. Blesh ...

Så länge kindpussarna håller sig utanför Värmland borde vi dock kunna utstå även det.

Tobiaskommissionen

Anmälan avseende: Jakob Hellmans titlar

Jakob Hellman.
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Saken: I Erik Segerpalms alldeles utmärkta intervju med Jakob Hellman berättar poplegendaren att han måste känna sig absolut fri från tvång för att kunna skapa. Det är ett intressant uttalande från någon som inte ägnar sig åt frijazz på nudiststränder – men att döma av låtnamnen på hans senaste skiva verkar det stämma åtminstone delvis. Eller vad sägs om titlar som ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” och ”Jag kan inte säga hejdå till dig”? Med den nya namngivningsprincipen skulle väl låtarna på förra skivan ha hetat ”Vi kan väl prata om allt men vi ska bara vara vänner”, ”Jag blev född för länge sedan på ett tåg” och ”Nu är det dags att ta ett kliv och sätta nåt spår innan jag går”. Inget fel i det förstås, men ”Tåg” och ”Tårarna” pockar mer.

Beslut: Fälld

Anmälan avseende: He-Man på Netflix

Saken: Jag försökte verkligen att ge den animerade tv-serien ”Masters of the universe: Revelation” en ärlig chans, inte minst eftersom jag lekte med He-Man-gubbar som barn och fortfarande är löjligt förtjust i den gamla fantasyestetiken. Men det som kreddiga regissören Kevin ”Silent Bob” Smith har åstadkommit är bara gräsligt. Facebooks konservativa actionfigursamlargrupper (japp, sådana finns) må ha spytt galla över den nya She-Ra-serien på grund av dess nymodiga teckningsstil, mångfaldiga ensemble och medvetna HBTQ-inriktning – men det var just dessa element som gjorde att både barn och vuxna kunde finna nöje i den. ”Revelation” är för gammalmodig för att tilltala barn, för korkad för att tilltala vuxna, och för trist för att kunna rättfärdiga sin miljonbudget. Den borde aldrig ha blivit gjord.

Beslut: Fälld

Anmälan avseende: Oddsen för 007

Lashana Lynch – nästa Bond?
Foto: Taylor Jewell

Saken: Daniel Craig har lämnat rollen för gott, och producenterna jagar med ljus och lykta efter nästa James Bond. På bettingsidorna nämns samma kandidater om och igen: däribland Idris Elba, Tom Hiddleston, Henry Cavill, Tom Hardy och James Norton. Anmärkningsvärt är att den enda kvinnan på listan, Lashana Lynch (som dessutom är svart!), har betydligt lägre odds än exempelvis Michael Fassbender (20 mot 1) och Orlando Bloom (500 mot 1). Skulle Lashana bli 007 får de som satsat på henne bara tolv gånger pengarna. Min personliga favorit Hugh Grant har tyvärr blivit en smula för gammal för att ens övervägas, så jag sätter mitt hopp till henne och att hon lyckas skaka liv i den ljuvliga filmsviten.

Beslut: På återremiss

Tobias tycker om: "The Lovecraft Investigations"

Man kan inte försvara H.P. Lovecraft med att han var ett barn av sin tid. Jämför man honom med andra pulpförfattare i 20- och 30-talets Amerika sticker hans rasism ut som en fotboll på en räkmacka. Därför är det så uppfriskande att de som inspireras av honom väljer att vara så vanvördiga med källmaterialet. Samtidigt är de sällan slarviga, utan lyckas förvalta det som han trots sin rövaktighet och något stela berättarkonst gjorde bättre än andra: den kosmiska skräcken, varats meningslöshet, konspirationer, mystiska kulter och hemliga gudar.

Några av de bästa uttolkarna på senare tid hittas faktiskt på brittiska radiohuset BBC, vars podcastserie ”The Lovecraft Investigations” tar några av Lovecrafts mest kända berättelser och placerar dem i modern tid. Till formen inspireras den av journalistpoddar som ”Serial”, ett format som visat sig fungera alldeles utmärkt till fiktiva ljuddraman (så som ”Limetown”).

En annan likhet med ”Limetown” är att skaparna av ”The Lovecraft Investigations” har hintat om att serien kan få en tv-version inom kort. Jag vågar hoppas på att det blir alldeles, alldeles underbart. Och kusligt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.