Livet börjar återgå till det normala igen.
För min del innebar det att jag förra veckan hann med att se två Färjestadsmatcher (tisdag och torsdag), Degerfors (lördag) och Karlstad Fotboll (söndag) på plats igen. Det var lite ovant med ett sånt digert sportutbud under några dagar. Förra säsongen såg jag bara en FBK-match i arenan och Stora Valla hade jag inte gästat på drygt två år.
Snart hoppas jag få se en bandymatch under tak. Det har jag faktiskt aldrig gjort trots att mitt bandyintresse väcktes redan som åttaåring. Då var förvisso inte utebandy inomhus påtänkt. Det var först 1989 som det första världsmästerskapet avgjordes inomhus.
Jag har sett ett stort antal bandymatcher på Tingvalla isstadion genom åren. Även om det finns få idrottsupplevelser som slår en bandymatch en marsdag med värmande sol på en spegelblank isparkett blir det ett lyft för sporten att flytta inomhus. Inte tu tal om något annat. För bandy i snålblåst och regn en fredagskväll i november är inte skoj.
Jag tror dock inte att hallen automatiskt kommer att ge ett publikt uppsving. När nyhetens behag lagt sig fruktar jag att bara de gamla vanliga ansiktena återstår på läktarplats. Det är verksamheten på isen som blir den stora vinnaren. Det blir både längre säsong och perfekta förhållanden varje träningspass. För hur kul är det att bedriva ungdomsträning i duggregn på en vattensjuk plan där bollen knappt rullar? Inte alls. Tro mig. Jag vet mycket väl.