Som så många andra lojala lärare brakade Marcus Larsson in i väggen.
När han kom på fötter backade han ett par steg. Hur är det där ekorrhjulet egentligen konstruerat? Ganska illa, visar det sig – och värre blir det för varje år.
Den slutsatsen har nu lett till tre böcker inom ramen för tankesmedjan Balans. Samt en debatt som blir allt svårare för makthavarna att vifta bort.
Det är på Majorna i Göteborg VF:s utsända finner den visserligen lätt grånade men ytterst energiske författaren och tankesmeden. Det har gått några år sedan han utmanade Stefan Holm på höjdhoppspassen i Våxnäshallen – Marcus Larsson stannade på personbästat 2,03 meter – men han har hållit formen väl.
2012 hjälpte dock inte det.
Då hade Marcus under några tokhektiska år försökt kombinera heltidsjobb med familjeliv samt fackligt och politiskt engagemang. Det slutade med att han inte tog sig upp ur sängen.
Vägen tillbaka tog tid, och ett sätt att hålla huvudet igång blev att blogga och twittra om sina upplevelser och de bakomliggande orsakerna därtill.
– Det var där jag upptäckte att så väldigt många andra lärare runt om i landet satt i ungefär samma situation. Trängda mellan viljan att göra så mycket som möjligt för eleverna och de ständigt tyngre arbetsvillkoren. Mer ansvar, fler uppgifter, fler elever, mindre tid, förklarar han.
Bloggen växte, Marcus Larssons inflytande och kontaktnät likaså. Till slut var det någon på Twitter som halvt skämtsamt skrev ”Det är väl lika bra du startar en tankesmedja?”. Och i samma veva blev han tipsad om Åsa Plesner.
– Hon hade också jobbat sig in i väggen, men från ett annat håll. Jag hade bakgrunden som lärare, fackombud och fritidspolitiker, medan hon suttit på chefspositioner inom skolvärlden. Vi hade aldrig setts, men tog ett möte. Två timmar senare hade vi bestämt oss, haha!
Marcus Larsson hade knappt koll på vad en tankesmedja var innan duon drog igång, men de båda visste vad de ville: sätta fingret på exakt vad som är snett med systemet. Och varför det blivit på det sättet.
Genom att bilda en ideell förening och sätta upp benhårda statuter – exempelvis får varken Marcus eller Åsa genom arbetet med Balans tjäna mer än en genomsnittlig gymnasielärare – fann de en fungerande modell. Intäkterna kommer främst via swishbidrag från deras målgrupp, huvudsakligen andra lärare eller skolanställda.
Det gör susen för arbetsmoralen, konstaterar Marcus Larsson:
– Ja, när en vet att det är relativt lågavlönade kollegor som frivilligt satsar en del av sin lön för att vi ska gräva och vända på stenar blir en motiverad.
– Bidragen ger oss möjlighet att gå ned i tjänst på våra ordinarie jobb. Under större delen av det här året har jag bara jobbat 35 procent på skolan, till exempel, och därmed har jag kunnat färdigställa den senaste boken. Åsa har samtidigt jobbat lite mindre med tankesmedjan då hon nyss påbörjat en forskarutbildning i Stockholm.
Den där senaste boken har titeln ”De expansiva” och är alltså den tredje på lite drygt två år. ”De effektiva” 2019 följdes av ”De lönsamma” förra våren. Till det kommer ett halvdussin rapporter och ett ännu större antal granskningar.
Den röda tråden: den allt mer dysfunktionella välfärdssektorn i allmänhet och skolvärlden i synnerhet. Man kan säga att perspektivet smalnats av.
• De effektiva är en djupdykning i samtliga kommuners bokslut 2018, där Larsson/Plesner finner att nio av tio (260 av 290) inte tillräckligt kompenserar för lönehöjningar och andra kostnader. I stället ska verksamheterna effektivisera.
• De lönsamma handlar om friskolorna, det numera helt världsunikt generösa system som ger dem utrymme att frodas och vilka konsekvenser det får för de kommunala skolorna.
• De expansiva visar hur stora friskolekoncerner konsoliderar sig, köper upp mindre skolföretag och växer sig allt mäktigare. Och hur politiker har varit och fortsätter vara helt oundgängliga för att fenomenet ska kunna fortsätta.
– Jag minns att jag satt uppe i sommarstugan i Dalsland och närstuderade de största drakarna. Under varenda sten jag vände på dök en politiker upp. Det är så cyniskt att man häpnar: de har skapat systemet, varit med och byggt upp skolföretagen, sitter i styrelserna och fortsätter upprätthålla systemet. Trots att inga väljare, inte ens de längst ut till höger, vill ha det kvar, säger Marcus Larsson.
Han poängterar att han inte är motståndare till friskolor i sig – han är till och med anställd på en mindre Waldorf-friskola – utan det politiskt beslutade regelverk som ger dem i princip fritt spelrum.
– Det fanns nog en god tanke från början, att besjälade lärare och rektorer skulle få chansena att starta upp egna skolor där man kunde pröva annan pedagogik. Men ganska snabbt gick det snett. I dag har vi det överlägset mest generösa systemet för friskolor i världen, den enda liknande var länge Pinochets Chile – som rev upp det 2008 efter gigantiska protester.
Det som ger Marcus Larsson hopp är den allt mer frejdiga debatt som han och Åsa Plesner bidragit till genom sitt idoga arbete. Inför S-kongressen i november finns också ett förslag om att införa vinstförbud för friskolebolagen.
– Ja, och Centern börjar också vackla rejält, de vill fjärma sig lite från sina gamla allianspartners, tror jag. Som sagt, det är ju inga väljare som gillar systemet. Men om det konservativa blocket vinner valet lär det nog fortgå.
Har du några blickar kvar på Karlstad?
– Absolut! Uppväxt på Stockfallet, bodde där till jag var 26 år, de ränderna går aldrig ur. Min kurskamrat från lärarhögskolan i Karlstad är barn- och ungdomsnämndens ordförande nu, Niklas Wikström. Han är jättetrevlig, men det är inte alltid vi är överens.
Marcus Larsson syftar på att Karlstad det senaste dryga årtiondet släppt in ett stort antal friskolor, både på grundskole- och gymnasienivå. Han var därför nyfiken när Pops Academy – en av bjässen Academedias många dotterbolag – nyligen visade intresse för en tomt på Marieberg.
Där slutade det med att tjänstemännen avrådde från etablering och hänvisade till något av de mer socioekonomiskt utsatta områdena i staden – Våxnäs, Rud eller Kronoparken.
– Jag blev positivt överraskad när politikerna ställde upp på det resonemanget. Men jag misstänker att det inte blivit så om inte ärendet hamnat i strålkastarljuset. De här aktörerna vill ju verka i skymundan – så det gäller för oss, och även för media, att fortsätta visa vad det handlar om.
Det finns fler bokuppslag som väntar, alltså..?
– Haha, kanske inte omedelbart. Men så småningom, absolut...