Då & Nu: Flygfärdig Dronsfield tappade gnistan – men älskar livet som mamma

SM-guld, U20-VM och flera landslagsuppdrag.

Men när Victoria Dronsfield, 30, tittar tillbaka på idrottskarriären som nu är sex år bort är det inte resultat hon lyfter fram.

– Jag mest stolt över att jag vågade bryta normen, säger den före detta höjdhopperskan.

Juni 2015, platsen är Leiden i Nederländerna och tävlingen är Leiden Gouden Spike.

Victoria Dronsfield har slutat åtta, det 1,69 hon rev ut sig på är nästan två decimeter lägre än det nu tre år gamla personbästat på 1,88.

– Det hade varit jättedumt att avsluta karriären med känslan av att jag ville mer. Det hade varit jättedumt att avsluta med en känsla av att jag hatade det.

Men Hammarötjejen är inte arg.

Hon är inte irriterad.

Men hon är inte heller fylld av revanschlust.

Hur märkligt det än må låta, känslan Victoria Dronsfield hade i Leiden var det för henne, i det läget, perfekta slutet.

– För jag kände ingenting. Absolut ingenting.

Promenerandes på väg till förskolan i Onsala, utanför Kungsbacka. Det är platsen VF-sporten får tag på den numera 30-åriga Victoria Dronsfield.

– Hur vi hamnade här vet jag knappt, skrattar hon.

Förklaringen hon ändå får fram är hur hon och maken Per Tedenrud efter en sejour i England letade en plats i Sverige att bosätta sig på.

– Vi ville inte flytta tillbaka till Karlstad, när det bara var vi två ville vi testa något nytt.

Båda fick jobb i Göteborgstrakten, men kort därpå fick Victoria Dronsfield ett nytt jobb som lockade än mer i Kungsbacka och det var i de trakterna paret började leta hus.

– Vi hamnade på en visning i Onsala. Och det var precis som Hammarö, säger värmländskan – uppvuxen på ön söder om Karlstad.

En mindre ort precis utanför en större, till och med resan dit påminner.

– En lång väg man knappt kan köra om på, men nu är det Onsalavägen istället för Hammaröleden. Det kändes direkt väldigt hemma, fast det var så långt bort.

”Får ned en på jorden”

För 1,5 år sedan fick paret dottern Livia och allt vändes, som för de flesta förstagångsföräldrar, upp och ner.

– Att vara mamma är helt fantastiskt, jag trodde inte jag skulle gilla det så mycket som jag gör. Hon får ned en på jorden ganska kraftigt, som för alla föräldrar är det många ”ups and downs”, skrattar Dronsfield.

Är hon en framtida friidrottare?

– Jag har i alla fall hittat friidrottstajts, de minsta som fanns att fick tag på, så jag är väldigt pepp på att nu få börja se henne springa runt i idrottshallar. Någon idrott ska hon definitivt hålla på med, gymnastik tycker vi blir en bra början – sen ska hon få testa allt.

”En glad motionär”

Efter ett års föräldraledighet återvände Victoria Dronsfield i våras till jobbet som hälsopedagog på Kungsbacka kommun medan Per Tedenrud jobbar som enhetschef på Idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborg och har driftsansvar för till exempel Slottsskogsvallen.

– Vi sa att vi inte skulle jobba kommunalt, men nu gör vi det båda två... Men eftersom vi båda nu jobbar och Livia är på förskolan är det mest vabbande vi sysslar med. Det känns som det är det som vardagen går ut på, skrattar Dronsfield.

Hur är din koppling till idrotten?

– Mest via jobbet, där har vi många aktiviteter för barn. Annars är jag själv glad motionär. Men inget åt friidrottshållet, jag tröttnade rätt kraftigt på det. Jag kollar knappt på det, utan har upptäckt andra idrotter.

Glad slippa smärta

Löpturer när vädret är bra, styrkepass i hemmagymmet i garaget när det är sämre. Badminton och för några år sedan crossfit är alla motionsformer som Victoria Dronsfield nu finner glädjen i.

– Jag idrottar bara för att det är kul, inte för att prestera. Träning som är rolig och som min kropp tål bättre än hoppningen. Väldigt härligt att träna utan att ha ont, utvecklas och inte stå kvar och stampa – som jag gjorde i friidrotten i väldigt många år.

2012 var den tydliga karriärstoppen, kurvan som tills dess pekat uppåt mot högre höjder gick sedan i motsatt riktning.

– Sista åren harvade jag runt 1,80. Drömmen var att klara 1,90, men det kändes så långt ifrån att jag någon gång skulle klara det. Någonstans har jag alltid känt att man inte kan stå still, man måste ta sig vidare.

– Göra samma sak gång på gång, men förvänta sig andra resultat rimmar inte. Därför testade jag mot slutet lite nya vägar.

Foten som förstörde

Alla idrottskarriär på elitnivå innehåller en mängd skador, av olika dignitet. För Victoria Dronsfield var det en fotskada, olyckligt nog i den högerfot hon använde vid upphoppet, som var grunden till det mesta.

– Den gav sig uttryck i att jag fick både ont i knäet och ont i foten. Dick Larsson opererade och operationen blev lyckad skademässigt sett, men jag hittade inte riktigt tillbaka, säger hon och berättar vidare:

– Jag kunde inte hoppa på det sättet jag tidigare hoppat på, där jag sprungit mycket på tå. I ett år försökte jag lära kroppen att springa annorlunda men det var som att lära sig hoppa från andra hållet...

Bytte nationalitet

Flytten till England, där hon av praktiska skäl började tävla för pappa Neills födelseland, var ett sista sätt att försöka göra en nystart.

Byta tränare och försöka hoppa på ett annat sätt för att försöka skona kroppen.

– Men jag hade känt länge att jag bara la plåster på plåster... Det var inte så roligt längre, jag kände att jag nästan var utbränd som friidrottare.

– Jag hade gjort allt, det gav mig inte energi eller någon kick. Inte ens när jag hoppade bra. Jag hade min peak som junior, när jag blev vuxen tappade jag lite av gnistan som en kombination av skadorna samt att målen blev diffusa. Jag vet inte riktigt varför jag höll på mot slutet, jag kände att det fanns andra saker i livet jag ville göra.

– Men nu minns jag bara det som var bra. Jag är inte det minsta bitter över hur det tog slut.

De jobbiga minnena sorteras bort, de positiva finns kvar?

– Exakt så. ”Det gick jättebra när jag höll på, sen gick det dåligt och då slutade jag”. Det är typ den bilden jag har, skrattar hon.

I efterhand, vad är du mest stolt över?

– Att jag var så dedikerad och hängav mig så. Om du frågat mig när jag höll på hade jag svarat något resultat, någon placering på träning. Men nu när jag jobbar med ungdomar – att de ska hitta sina drivkrafter – är jag mest stolt över att jag vågade bryta normen lite, träna varje dag och inte göra det man borde göra när man är ung.

– Jag gav mig själv chansen att testa att bli bäst, det som var mitt mål då. Jag vågade följa den dröm jag hade. Något jag alltid kommer vara stolt över.

Hann med mycket

Den målmedvetenheten och den satsningen gav resultat.

För Victoria Dronsfield kom fram som ett stort, värmländskt friidrottslöfte.

Bara några veckor efter att hon fyllt 17 år hoppade hon för första gången 1,80 på klassisk höjdhopparmark, i tyska Eberstadt, under den säsong som avslutades med att hon vann Ungdomsfinnkampen.

Åren som följde innebar fler framgångar. På seniornivå tävlade hon vid tre tillfällen för Sverige på Finnkampen, tog 2010 ett SM-brons – och två år senare ett SM-guld.

– Medaljen finns kvar. Den finns någonstans i en låda med friidrottsminnen som jag tar fram när jag ska vara nostalgisk.

För guldet i sig värderar hon faktiskt, sett till karriärens resultat, inte högst.

– SM-guld, absolut... Men jag vet ju att både Emma Green eller Ebba Jungmark, som var bäst just då, var sjuka och inte kom till start. Därför kan jag inte ranka den så högt, jag vet att jag inte var bäst i Sverige – jag råkade bara få guldet ändå.

Vilka resultat värderar du själv högst?

– Vinsten i Nordisk- baltiska juniormästerskapen i norska Jessheim. Tillsammans med sjundeplatsen på U20-VM.

Moncton, Kanada, var platsen där världens främsta unga friidrottare 2010 gjorde upp.

– Det var jäkligt häftigt. Min familj var på plats, nationaliteter från alla håll och jag har fortfarande kontakt med en tjej från Nya Zeeland jag tävlade mot där. Det är faktiskt det, alla kontakter jag knöt, jag minns mer än själva tävlingen.

På tal om kontakter. När man googlar Victoria Dronsfields namn är ”Victoria Dronsfield kläder” det första förslaget som kom upp.

– Haha, jag har faktiskt sett det själv.

Varför?

– En kompis, vars pappas bekanta hade ett klädföretag – ett grossistföretag. Han ville ha en idrottande tjej och kille och två kollektioner med träningskläder.

Tjejkollektionen fick Victoria Dronsfields namn, kompisen Alexander Brorsson – häcklöpare – lånade ut sitt namn till den för killar.

– Vi var några turer till Borås och gav input på kläderna. Men allt var lite luddigt, vi fattade inte riktigt vad vi höll på med. Fast det gav oss pengar att betala hyran i ett år, så ingen var gladare än jag och Alexander.

– Vi gjorde det för att finansiera idrottssatsningen, för mig året i England. Väldigt fint jag fick vara med på den resan. Jag är fortfarande tacksam till Alexander för det.

Victoria Dronsfield lägger till med ett skratt:

– Jag har sett kläderna på någon utförsäljning någon gång, lite roligt.

Där var de inte tänkta att hamna.

Precis som tjejen på Hammarö som drömde om att hoppa högst i världen inte trodde att friidrottskarriären skulle sluta utan känslor, i en liten holländsk stad några veckor efter att hon fyllt 24 år.

– Men så är det med livet. Det är det som är roligt, man vet aldrig vad man gör ens nästa år.

Läs mer: