Utmattning, trötthet, ryggont och tinnitus. Sviterna för de som jobbat med Värmlands allra svårast sjukaste covidpatienter är påtagliga. Och oron för en fjärde våg finns närvarande.
– Många av oss är så trötta och tänker att det aldrig skulle gå, säger undersköterskan Maria Erlandsson.
Smittspridningen av coronaviruset har varit på låga nivåer i Värmland en tid, vilket också märks inom slutenvården. För närvarande vårdas inte en enda covidpatient på intensivvårdsavdelningen på Centralsjukhuset i Karlstad. Skyddsutrustningen med de speciella friskluftshuvorna som varit flitigt använda under pandemin ligger mest och samlar damm på en rullvagn i korridoren.
Sjuksköterskan Marie Jönsson, som för dagen är driftsledare och har övergripande ansvar för personalen och logistiken kring patienterna, intygar att det är lugnare på avdelningen nu när covidpatienterna är få, men att personalen samtidigt är väldigt trött.
– Det är många förkylningar. Alla är slitna och är nog mer mottagliga för sådant, säger hon.
Den långa perioden av hög arbetsbelastning visar sig på andra sätt också. Några har valt att söka sig till nya jobb, antingen helt eller delvis. En del är sjukskrivna över längre tid. Andra kommer till jobbet och kan fungera bra ena stunden för att i nästa vara energilösa.
Maria Erlandsson, undersköterska som varit med ända sedan den första covidpatienten skrevs in på iva under våren 2020, beskriver att det finns en slags ”mental trötthet” som vilar över arbetsgruppen.
– Man orkar liksom inte. Det är som att det inte är något batteri kvar.
Tunga patienter
Förutom att covidpatienterna är sällsynt vårdkrävande har det i många fall också varit fysiskt tunga patienter att jobba med. Dessutom är vårdtiden ofta långt mycket längre än en en genomsnittlig patient inom intensivvården.
Oron för att det ska komma en fjärde våg är därför påtaglig. De vill inte hamna i samma läge som de varit både en, två och tre gånger innan.
– De här patienterna är speciella. Det är så tunga patienter och samtidigt är det så många av oss som är så trötta och tänker att det aldrig kommer att gå.
Skyddsutrustningen som personalen har varit hänvisade till när det gäller covidpatienter är dessutom ett kapitel för sig.
– När friskluftshuvorna kom var de kanon, men i långa loppet är det inte bra. Tänk dig att ha en dammsugare bak i nacken hela tiden. Man fick ju skrika till varandra, säger Marie.
Det konstant brummande ljudet har resulterat i att flera av deras kollegor drabbats av tinnitus. Andra har fått ont i ryggen. Den andra skyddsutrustningen, som munskydd och visir, är kanske inte lika fysiskt tung, men har också varit nog så jobbig.
– Bara en sån sak som att ha munskydd på sig när man har glasögon, säger Marie och himlar med ögonen.
– Man kanske bara ska sätta en nål och tittar ner... och så kommer den där förbannade dimman igen, säger hon och syftar på imman som har en tendens att stiga upp bakom munskyddet och lägga sig som en hinna över synfältet.
– Och av visiret får man märken i pannan av och håret går av, fyller Maria i.
– Vi vill inte mer.
Anhörigbiten
En annan tuff omställning för hela avdelningen har varit den förändrade relationen till patienternas anhöriga. Normalt har det varit ett viktigt och uppskattat inslag att kunna välkomna de svårt sjukas anhöriga inne på avdelningen. Under pandemin har besöksförbud varit rådande och anhöriga har bara tillåtits komma in om personalen bedömt att det inte längre finns hopp om liv.
– Den biten har varit jobbig för oss. Patienten kan ha varit hos oss i ett par veckor och man har kanske kunnat få åtminstone lite kontakt. Men det är först när vi tror att patienten inte kommer att klara sig som vi har ringt till de anhöriga och de har fått komma. Då är patienten kanske inte kontaktbar längre. Det är så sorgligt, säger Maria.
För dagen avgör de från fall till fall om anhöriga kan komma. Men det är fortfarande inte på samma sätt som det var innan pandemin.
– Vissa saker vet vi inte om vi någonsin kommer komma tillbaka till. Kommer vi komma till en dag när vi slipper munskydd och visir?
Inte bara dåligt
Med tanke på hur slitna de känner sig efter att ha levt och andats coronavirus i mer än 1,5 år är det inte konstigt att de med höjda ögonbryn sett hur samhället öppnat allt mer och hur fler och fler börjat återgå till mer normala umgängesmönster.
– Det är ganska chockartat att komma ut och se att ”nu är det fest”, säger Maria.
– Vi känner nästan att vi skulle behöva göra en film här på en patient för att visa: Det är så här det kan gå.
Inte bara dåligt
Även om det har varit en påfrestande period har inte allt varit dåligt. Ett konkret exempel är uppskattningen de upplevt från allmänheten. Inte sällan har det levererats uppmuntrande fikabröd eller smörgåstårtor eller små presenter i form av hudkräm och ögondroppar eller teckningar från en skolklass.
– Och det betyder jättemycket.
Att de klarat sig igenom prövningen har också varit tack vare att de haft varandra. Maria och Marie beskriver en tajt arbetsgrupp som är måna om varandras välmående. Så var det redan innan pandemin, men kanske har det blivit extra mycket i den pressade situation som de har befunnit sig i.
– Nu kanske man tittar lite extra på kollegan och frågar hur det är. För man vet att det kan gå väldigt mycket upp och ner. Första delen av dagen kan vara okej men så ser man att någon har gått ner sig efter halva dagen, säger Marie.
– Och vi har det ju roligt, och det har vi haft även när det varit som värst... Utan våra kollegor och vår grupp...
Maria avslutar inte meningen men Marie tar vid och gör innebörden klar:
– Ja, mitt i allt elände har vi ju stått och skojat också. Det är så vi har överlevt, med galghumorn i fikarummet.
