Insändare: Alla barn är våra

Insändare
PUBLICERAD:
Viktigt med närmare kontakt mellan skola och socialtjänst.
Foto: Tommy Andersson
Samhället är, på gott och ont, i ständig förändring. Man kan konstatera att samhällsklimatet har hårdnat mer och mer. I takt med ökad psykisk ohälsa har trycket på vården ökat och pandemin har gjort sitt till i det avseendet.

Man läser i bland annat NWT och VF om köer till barn och ungdomspsykiatrin (BUP) och en, till synes, obefintlig psykiatrisk vård för vuxna. Samtidigt kan man ibland läsa om bland andra Region Värmlands vackra ord om hur det egentligen skall vara och det sista jag nu läste gällde barn och ungdomspsykiatrin, dit kön är lång, krokig och fylld med många barn som, ofta, lider tillsammans med sina föräldrar och syskon. Dessa barn har en vardag. En vardag med skola, läxor och förhoppningsvis någon fritidsaktivitet som förgyller vardagen och där de, för en stund, kan få känna sig nöjda med att vara med i ett sammanhang och lyckas. Tyvärr ser skolsituationen ofta inte ut på det sättet för dessa barn. I skolan är risken stor för konflikter med lärare och andra elever på skolan, hög frånvaro, usla skolresultat och en självkänsla som är obefintlig.

I kön till BUP hamnar man oftast inte på grund av att barnet har problem i skolan. Skolan har en skyldighet enligt lag att ge barnen den hjälp de behöver oavsett om det står på ett papper eller ej. I kön hamnar barnet när problemen blir större än ett skolproblem. Därför är antalet barn i kön till BUP inget som kan användas som måttstock för hur stor del av barnen som har problem av något slag. Hemma lär sig de flesta föräldrar att hantera situationerna som uppstår samtidigt som många lider i det tysta, just med anledning av vetskapen om långa köer till BUP men även på grund av brist på ork och energi från föräldrar som slitit i många år.

Skolan har ansvaret för samtliga elevers skolgång, rektorn på skolan är garanten för att eleverna får den utbildning de har rätt till i enlighet med skollagen. I det avseendet är uttryck som brist på resurser, elevens egenansvar att denne tillgodogör sig utbildningen mm ointressanta. Skolan har, genom rektor, ansvar att ge eleven, barnet, den hjälp som behövs.

I Kils kommun finns väldigt många elever som inte uppnår de betyg som krävs för att komma in på gymnasiet. Kil placerar sig i långt ner på denna lista tillsammans med vissa orter som vi ibland hör talas om och läser om i negativa ordalag i massmedia. Föga smickrande för en kommun som inte är i närheten av dessa kommuner socioekonomiskt.

Samtidigt, i nyss nämnda kommun, konstateras, år 2020, en kostnad om nästan 25 miljoner kronor för externa placeringar. Detta är personer, främst barn och ungdomar, som kommunstyrelsen i Kil, genom beslut enligt lagen om vård av unga och socialtjänstlagen, placerat på olika boenden då de, av någon anledning, inte bedöms kunna bo kvar i sina hem. Kommunen hade år 2020 räknat med att detta skulle kosta kommunens skattebetalare 15 miljoner av skattebetalarnas pengar. Det kostade således 10 miljoner mer. Bakom dessa siffror döljer sig framför allt ett enormt mänskligt lidande. Ett lidande som påverkar, utöver barnet/ungdomen, dennes syskon, föräldrar o.s.v.

Självkänslan. Självkänslan hos dessa barn torde vara mycket låg. En självkänsla som många gånger orsakats av att inte lyckas. Inte lyckas i samspelet med föräldrar, syskon men kanske främst där de ska tillbringa en stor del av vardagen, i skolan. I skolan, där det mäts resultat och du ska lyckas samtidigt som det finns ett funktionshinder, diagnosticerat eller ej, där skolans ansvar är att ge den hjälp och stöttning som eleven är i behov av. Ett behov som inte styrs av en diagnos på ett papper från BUP utan ett behov av vad eleven behöver för att tillgodogöra sig undervisningen i skolan.

I samtal med föräldrar med barn på högstadiet i ovan nämnda kommun kommer det, samstämmiga, uppgifter om att barn, med diagnoser, inte får den hjälp och stöttning som krävs för att tillgodogöra sig utbildningen. I föräldrarnas samtal med lärare har det, enligt uppgift, bland annat sagts att resursbrist är skäl till utebliven hjälp till barn med särskilda behov samtidigt som det hänvisats till elevens egna ansvar. Elevens egna ansvar. Elever som, efter att ha passerat den där långa kön ni vet, konstaterats ha funktionshinder förväntas ta ansvar för det egna lärandet.

Rektor hänvisar, enligt föräldrars uppgifter, till läraren. Rektorn som är elevens rättsgarant till dennes rättigheter enligt skollagen lägger ansvaret på enskilda lärare. Det kommer således inte att bli någon förändring överhuvudtaget. Resurserna som behövs och efterfrågas kan inte enskilda lärare besluta om. Det krävs att rektor tillsammans med övriga i ansvarsställning redovisar de faktiska brister i skolan och de behov som de facto finns för att fullgöra sitt uppdrag.

Längst ner i pyramiden finns barnet/eleven som går till skolan. I början är det roligt att börja på högstadiet, det är viktigt att starten på den nya skolan blir bra och att allt funkar. När det sedermera börjar bli tufft och hjälp behövs och den inte finns så kommer klumpen i magen men eleven kommer till skolan ändå, självkänslan börjar sjunka, man riskerar att bli missförstådd, misslyckas, börjar störa lektioner, blir kanske till och med exkluderad från skolan p.g.a. någon form av misskötsel. Självkänslan. Självkänslan är nu låg med allt vad det innebär.

Det är nu man måste och skall fundera på sammanhang. Sammanhang mellan sociala kostnader, skola utan erforderlig hjälp, psykisk ohälsa och liknande faktorer.

Kils kommun har gjort en förändring i organisationen. Kommunstyrelsen har ansvar för både skola och socialtjänst numera. Detta för att ”ditt och mitt” i kommunen skulle bli vårt. Se sambandet mellan barnens behov i skolan och risken för placeringar enligt socialtjänstlagen och lagen om vård av unga. Som f.d. socialnämndsordförande har jag konstaterat vikten av förebyggande arbete. Socialtjänsten i Kils kommun är omtalad i andra kommuner för att vara en prioriterad verksamhet med ett gott rykte. Den verksamheten har möjligen bantats med hänvisning till Covid-19. Det förebyggande arbetet är dock så mycket mer. Ta hand om barnen/eleverna som har det tufft i skolan på skolan. Skicka inte hem dem.

Som Astrid Lindgren sa: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Det är inte läge för tidsspillan i väntan på att det ska ramla ner en gåva från Gud utan det är dags att se våra barn och konstatera att vi är inte bättre och agera.

Ytterligare ett citat. Marianne Utterdahl (SIV) säger till NWT den 27/8: ”Vi har inte råd att missa en enda unge”.

Peter Krööse

Fd Centerpartist och fd kommunpolitiker

Trångstad, Kil

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.