”Skådespelarna ger prov på en komisk tajming som skapar andrum mitt i all kärlekssjuka, hustrumisshandel, omsorgssvikt och alkoholism”, skriver Morgan Eriksson efter Värmlandsteaterns premiär av ”Tillsammans”.
Tillsammans
Med Värmlandsteatern
Tempelriddaren, Karlstad
Regi: Klas Kvarnevik
Skådespelare (i urval): Anders Berglund, Anna Högman, Ida Blom, Tobias Norén, Jonathan Lidbäck, Catrin Berg, Helge Modén
Nästan ett halvt decennium har gått sedan filmer som ”Borg” och ”Ted – För kärlekens skull” dominerade biosalongerna och strök Sverige medhårs. Det finns med detta i åtanke en potentiell risk i att sätta upp en föreställning präglad av 70-talsnostalgi – nämligen att det hela ska uppfattas som något daterat.
Men Värmlandsteatern gör en värdig insats när Lukas Moodyssons dramakomedi översätts från vita duken till teaterns fyra väggar. Den gryniga Stefan Jarl-pastischen om ett vänsterkollektiv år 1975 flyttar in i en dockhus-liknande scenografi (som med hjälp av en smal referens kan jämföras med musikvideon till Junkie XL:s tolkning av Elvis Presleys ”A Little Less Conversation”). På så vis kommer de kollagemässigt skrivna dialogerna till sin fulla rätt.
Den realistiska dramagenren – som oftast gör sig bäst på film – framkommer i denna tappning som ett spretigt, fragmentariskt och härligt dynamiskt koncept, som visar en ny sida av den sceniska konstarten. ”Vågad” skulle man kunna döpa ambitionen, då Värmlandsteatern gör en omvänd Ingmar Bergman – och lyckas.
Kanske är det tack vare genrens efterled – komedi – som det funkar. Skådespelarna ger prov på en komisk tajming som skapar andrum mitt i all kärlekssjuka, hustrumisshandel, omsorgssvikt och alkoholism.
Också de allvarligare topikerna som behandlas ges en rofylld prägel eftersom de på något sätt har samma tematiska slutdestination som allt annat i handlingen – nämligen insikten att det går att hitta hem, tillsammans.
För det är en pjäs som i slutändan inte opponerar sig mot något, utom ensamhet. Om denna sanning kan hippierna enas med de isolerade medelklassgubbarna i miljonprogramslägenheterna – ”ensamhet är nog det jävligaste som finns i den här världen”. Och genom en väv av Bo Hansson-orgelspel, ”Vägra värnplikt”-affischer och, inte minst, Nazareths hesa cover av ”Love Hurts”, skildras den sociala konflikten mellan en revolutionär vänsterrörelse och den reaktionära borgerligheten. ”Tillsammans” är på det sättet lite som en rörlig variant av Lena Cronqvists målning ”Isen” (som för övrigt skapades under samma år som pjäsen utspelar sig).
Föreställningen börjar på samma sätt som filmen med repliken ”Franco är död”, men har förmånen att till skillnad från filmen sluta i stående ovationer. Vid teaterevenemangens återkomst till samhället kan publiken glädjas åt den realistisk-poetiska påminnelsen om att hemmet finns tillsammans, och att ”Love Hurts”.