Förra veckan togs de flesta coronarestriktionerna bort.
Nu fylls åter pubar och nattklubbar och återigen kan vi gå på konserter, arrangera middagsbjudningar och födelsedagskalas. Vi kan få möta kollegor och bli fulla på afterwork.
Det är en lycklig tid. Sverige gnisslar igång och om smittkurvan fortsätter dyka så har vi en fantastisk höst och vinter att se fram emot. Dykarklockan är på väg upp genom djupet! Yehoo! Jag borde dansa naken i närmsta fontän men ändå känner jag mest ett vemod.
Jag har något att erkänna. Jag saknar tiden med alla restriktioner. Givetvis är jag superglad över att viruset verkar vara på nedgång. Jag hatar den där jävla sjukdomen. Det har varit en slitsam tid att oroa sig för nära och kära. Det har även varit tufft för oss kulturarbetare. Jag är glad att scenerna nu kan öppnas upp och äntligen kan många av oss börja jobba igen. I grevens tid kan många äntligen rädda sina företag. Jag är tacksam och ödmjuk inför att vi äntligen kan vara nära varandra igen.
Så varför hänger jag läpp nu när konfettin och bubblet flödar? Det är en fråga jag ställt mig själv i en veckas tid. Kanske ligger svaret i att jag på många sätt trivdes med alla restriktioner. Min ADHD-hjärna fick äntligen stilla sig. Jag hamnade i något slags zen-tillstånd. Jag har skrivit om min diagnos tidigare, att en av nackdelarna med min kombination är den inre rastlösheten. Eftersom jag ständigt måste tygla mitt inre kaos så är struktur, rutin och tydlighet viktiga hörnstenar i mitt liv.
Därför mådde jag bra även under pandemin, samhället var nämligen SUPERTYDLIGT. Jag visste exakt hur jag skulle bete mig och hur jag skulle leva mitt liv. Världen var äntligen tydlig och enkel. Direktiven var raka Ställ dig där! Gå inte dit! Håll dig borta! Stäng ner! Även om det var den hemskaste av tider så var allting samtidigt enkelt. Min diagnos badade naken i fontänen. I stället för att jag som vanligt kände mig som en fladdrande drake så kunde min rastlösa själ landa. Alla krav och måsten försvann och prestationsångesten var ett minne blott. Allt jag gjorde var att följa nyheterna och restriktionerna.
På många sätt skulle jag må rätt så bra av att leva i en diktatur, att någon sa till mig vad jag skulle göra och tänka. Livet vore på ett sätt enkelt då. Skämt åsido, tydligheten fick mig att må ganska bra men nu är det slut med det. Nu jävlar har vi vår frihet igen. Nu ska individen återigen axla livets vaghet. Nu är det åter dags att stressa upp sig för allt jag borde och inte borde. Allt jag måste se, göra och utföra. Nu är det åter dags att slitas sönder av alla tusen intryck som bombarderar min hjärna varje dag. Nu är det fest igen!
Jag kan inte riktigt hantera all frihet som vi åter lever i. Jag behöver tid att smälta allt vi gått igenom. Jag tror inte en behöver ha en bokstavsdiagnos för att också upplevt en känsla av lätthet under nedstängningen. Kanske vissa av oss hittade bitar av oss själva i samma kris vi gick igenom, något vi saknat hela livet. En känsla av att duga även utan att verka.
Kanske blir det svårare för vissa av oss att gå vidare med en axelryckning. Tänk om det uppskruvade tillståndet av normalitet är ett virus vi vant oss med.
Tänk om stressen höjt sitt vatten över oss i så många år att vi glömt bort hur vi tar det lugnt?
Läs fler krönikor av Ismael Ataria här.
Plus och minus
Plus: Att få vara hemma och ta hand om den jag älskar mest av allt. Att mitt barns immunförsvar faktiskt stärks för varje liten hosta, febertopp och snorbubbla.
Minus: Att samtidigt vara sjuk själv.
Veckans ord
VAB