LEDARE: Man sliter inte en treåring från de enda föräldrar han känner

Ledare
PUBLICERAD:
Treåriga Tim ska utvisas till Nigeria eftersom han har släkt där som han aldrig träffat. Hemma är mamma, pappa och två bröder här i Sverige.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Tim är tre år, är född i Sverige och har sedan han var fyra månader bott med mamma, pappa och storebröderna. Eller i alla fall de enda människorna han nånsin känt som ”mamma” och ”pappa”.

Hans biologiska mamma har han egentligen inte haft någon kontakt med sedan han var spädbarn, när svenska myndigheter bedömde att hon inte förmådde ta hand om honom. Hon är dessutom sedan snart ett år i Nigeria dit hon utvisades 2020.

Nu är tanken att Tim också ska utvisas dit.

Ut ska Tim trots att ”mamma” och ”pappa” finns här. Trots att det inte finns någon i Nigeria att ta hand om honom. Migrationsverket räknar med att om inte mamman dyker upp så gör andra familjemedlemmar det.

Ja, har ni inte hört talas om denna historia, har ni nog inte sett en nyhetssändning eller surfat in på en tidningssida på månader. Tims fall har uppmärksammats precis överallt.

För nu är vi här igen. Med enskilda fall där biologiska föräldrars oförmåga eller ovilja att ta ansvar för sina barn på ett helt galet vis leder till att just dessa barn drabbas mest när myndigheterna träder in och ska ställa allt till rätta.

Människorna Tim står närmast i världen är de han i dag bor med. En familj prövad och godkänd som familjehem av socialtjänsten. Inte biologisk släkt, men tanken att delat dna självklart betyder en mer självklar gemenskap känns daterat.

I alla andra sammanhang vore detta den bästa möjliga lösningen. En lösning som primärt tar sikte på barnets bästa och låter det styra.

”Lilla hjärtats” fostermamman Melinda Jacobs i hovrätten när rättegången mot barnets biologiska föräldrar inleddes.
Foto: Pontus Lundahl/TT

“Hur kan barnets bästa vara att ryckas upp från all sin trygghet och sin familj? Domstolen såg inte till hennes bästa över huvud taget. Jag förstår inte att det kan vara så här i Sverige, i mina ögon är det barnmisshandel.”

Citatet handlar inte om Tim. I stället handlar det om ”Lilla hjärtat” som hon kallats i media. En treårig flicka som tvingades bort från ett tryggt familjehem, från familjehemsmamman som yttrade orden ovan, till biologiska föräldrar som misslyckades ta hand om henne. Ja, som på ett eller annat vis bidrog till hennes död mindre ett år efter flytten.

I somras dömde hovrätten flickans biologiska mamma för dråp till fängelse i åtta år.

Trots att dessa små barns livsöden på många sätt skiljer sig åt, finns ändå likheter. De är båda barn i ett land som stolt gjort FN:s barnkonvention till lag och vars berättelser väcker både vrede och sorg bland så många som undrar hur det ens är möjligt att barn kan behandlas så här.

I Lilla hjärtats fall har uppmärksamheten lett till krav på lagändringar för att tillvarata just barnens bästa oberoende av föräldrarnas vilja. I Tims fall hade på fredagseftermiddagen över 158 000 redan skrivit under en namninsamling för att markera för Migrationsverket att myndighetsutövande nånstans ändå måste bottna i vad folket tycker är rätt.

Om en folkstorm får verket att tänka ett varv till är det bra. Vettiga lösningar på vettlösa situationer är bättre än alternativet.

Men det belyser ju faktiskt även det problemen med att det går att få myndigheter att ändra eller i alla fall överväga att ändra beslut ställda inför ett folkligt drev.

Att som utvisningshotad få stanna i Sverige för att man har en historia som slår an en sträng bland allmänheten, medan någon annan utanför medieuppmärksamheten inte får stanna är inte önskvärt det heller. Hur många andra ”Tim” finns det som aldrig fick minsta lilla chans till uppmärksamhet?

Men att Sverige har ett alldeles speciellt ansvar för alla barn inom landets gränser, det går inte att förhandla bort.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.