Krönika: Sverige öppnar upp – men jag stänger ned

Krönikor
PUBLICERAD:
”När andra tycks vara besvikna över den tomma mässhallen väljer jag alltså glädjen”, skriver Johannes Klenell som på grund av ryggproblem uppskattar den lugna inledningen på Bokmässan i Göteborg.
Foto: Adam Ihse/TT
Solen går upp i fönstret till mitt hotellrum på Avenyn i Göteborg. Igår tog jag tåget för första gången på två år och fick uppleva det underbara i att under fyra timmar dela ett fyrsäte med en glad barnfamilj. Ni vet sånt man gjorde förr och klagade över. Nu var det mer en exotisk upplevelse.

Under resan skickade bekanta besvikna bilder från en enorm och tom hall där årets bokmässa gått av stapeln. Alltså anledningen till min resa. Besökarna tycks inte ha hittat dit i år. Istället är det en mässa bestående av lite förvirrade författare och ett gäng kulturjournalister på grönbete. Vem vet vad helgen har att erbjuda, men det verkar inte vara här den postpandemiska kulturfesten börjar.

När jag i torsdags kväll gick förbi hotellbaren Park där förlagsfolket traditionellt brukar samlas för fest på kvällarna var allt jag fann en vepa för Centerpartiet. Vi kan bygga något bättre efter pandemin sa de. Sen blev det så här.

Och nu ska jag erkänna något, en del av mig saknar redan pandemitillvaron. Som de flesta kan jag längta efter de spontana mötena och jobbresorna. Men inte riktigt så mycket som andra tycks göra. Förutom ett par svackor har jag upprätthållit ett hyfsat socialt liv under pandemin där jag kommit närmare och lärt mig vårda relationen med utvalda vänner och min familj. Hemarbetet gjorde att mina stressnivåer sjönk, rejält, något jag märker nu när resorna till och från jobbet adderas till arbetsdagen. Jag motionerade. Tog hand om mig själv. Var rätt nöjd. Även om jag är oerhört trött på interiören av min lägenhet efter ett 2020 där jag knappt sett något annat.

Men för tre månader sedan gjorde jag ett dåligt knäböj på gymmet. Ryggen skrek till och helt plötsligt vällde medelåldern in i farstun. Konstaterat diskbråck. Jag har haft ont. Väldigt ont. I tre månader. Och ovanpå det har jag börjat svimma om jag reser mig upp för fort. Vårdkontakt efter vårdkontakt har mest resulterat i förvirrade råd. För några veckor sedan tillbringade jag sexton timmar på akuten, då en läkare kommit på att vi kanske borde röntga min hjärna. Jag försökte lite försiktigt säga att jag mest hade väldigt ont i ryggen.

Tidsprognos en är oklar. Ingen vet när det kommer sluta göra ont eller varför jag har yrsel. Ibland är det som att allt känns ganska bra och då tänds hoppet om att nu kanske det börjar läka, men så återvänder smärtan med full kraft och med den depressionen. Ingenting går riktigt att planera om du inte riktigt vet när nästa skov kommer. Klarar jag ens av att hänga en timme eller två med en kompis på krogen? I torsdags satt jag i en jury för ett tidningspris utan att ha sovit på natten då hela ryggen, inklusive skulderbladen, bestämde sig för att börja brinna.

Parallellt med att Sverige öppnar upp så har jag i stället fått stänga ned. Då är det kanske inte så konstigt att en redan enstörigt lagd person som jag mer eller mindre förvandlats till eremit.

Så när andra tycks vara besvikna över den tomma mässhallen väljer jag alltså glädjen. Förr: trängsel och kaos. Nu: stora ytor inne på Svenska Mässan där jag och min skadade rygg, likt tjuren Ferdinand, kan hålla oss lite för oss själva. Kanske se en stressad Jan Guillou borta i horisonten. Han kommer givetvis, sin vana trogen, vara överallt även om det inte finns någonstans på mässan att vara. På lördagen panelsamtalar jag med, bland annat, teologen och författaren Ann Heberlein om så kallad cancelkultur. Det vore, sett till ämnet, nästan lite passande om det skedde inför tomma stolar.

Degerfors Nikola Đurđić jublar efter sitt 2-1 mål under onsdagens fotbollsmatch i allsvenskan mellan Djurgården och Degerfors på Tele2 Arena.
Foto: Erik Simander / TT

För övrigt...

... Så var jag på Tele2 Arena och såg Degerfors möta Djurgården. Om Bruket fortsätter leverera fotboll på den nivå de, trots förlust, gjorde i Stockholm så bör alla bege sig till Valla. Bland de bästa matcher jag sett rödvitt göra.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.