Visa gärna känslor – men inte för mycket

Krönikor
PUBLICERAD:
För ett par veckor sedan gjorde en kollega sin sista dag på redaktionen. Det var självklart känslosamt för alla här – troligtvis mest för de som jobbat med honom under de 17 (!) år han rapporterat i VF:s namn. Men fällde de några tårar för det? Icke.

Det blev ett fint, men sakligt, farväl där de tackade för fina år. Jag, å andra sidan, ville skrikgråta rakt ut och ge uttryck för min enorma och med åren växande separationsångest från allt och alla. Kunde jag, som bara varit här i ett drygt halvår, göra det? När alla andra ögon var torra? Nope. Kan det ha hänt ändå? Kanske, men i tystnad i mitt eget hörn av kontoret.

Det här är ett återkommande problem, att jag har noll kontroll över mina tårkanaler. Häromdagen blev jag så uppfylld av nostalgikänslor att jag grät när jag hörde glassbilen. En ny omgång tårar kom några minuter senare när jag såg att glassbilschauffören stod och väntade på gatan helt ensam (förlåt glassbilen, nästa gång kommer jag ut och säger hej). Den gången var det ingen som behövde se mitt emotionella sammanbrott, men det kan absolut ha hänt att jag suttit i kyrkor som fotograf och gråtit på bröllop – som den enda gästen utan relation till brudparet. Det har då blivit rätt märklig stämning när mor och far vänt sig och fundersamt försökt klura ut vem jag är.

Visst kan det vara fint att visa känslor, men det hade varit skönt att slippa visa alla känslor i tid och otid.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.