Ett mansproblem som kvinnorna betalar för – på mer än ett sätt

Ledare
PUBLICERAD:
Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) berättade under måndagen om budgetsatsningar på att motarbeta mäns våld mot kvinnor.
Foto: Duygu Getiren/TT
Unik satsning i regeringens budgetproposition när det gäller att förebygga mäns våld mot kvinnor belyser egentligen mest hur galet det är nu.

Den farligaste tiden i en kvinnas liv är de två första åren efter en avslutad kärleksrelation. Hur vansinnigt det än låter är det sant. Det finns inget farligare för kvinnor än ratade män.

”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem”, som Margaret Atwood, författaren till bland annat ”The Handmaid's Tale” som den dystopiska storserien med samma namn bygger på, så beklämmande noterat.

Men det börjar sällan där, som en blixt från klar himmel.

Morden sker sällan utan varningssignaler. Tvärtom finns det i de allra flesta fallen många och långa berättelser om upprepade anmälningar om hot om våld som inte lett nånstans. Om över 17 000 anmälda misshandelsbrott årligen där gärningspersonen hade eller hade haft en nära relation med offret. Om 34 000 anmälda brott i nära relationer ifjol.

I den statistiken gömmer sig tveklöst nästa mordoffer och nästa mördare. Offer vi inte verkar kunna rädda och mördare vi inte verkar kunna stoppa trots att varningssignalerna finns där på pränt i anmälningarna.

Var fjärde man som dödade sin kvinna hade en aktuell vårdkontakt. Varannan man fanns inom myndigheternas radar när han dödade.

Kvinno- och tjejjourer har varit många kvinnors väg ut ur en våldsam relation.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Därtill många, många fler fall än så av våldsamma händelser som aldrig anmäls till polis eller ens återberättas till nära vänner eller familj.

För det svårt att få människor att se vad de inte vill. Att uppmärksamma och reagera på ett obehagligt kontrollerande eller våldsamt drag hos ett älskat barn, en älskad bror eller far.

”Absolut ingen av mina manliga vänner eller bekanta skulle slå en kvinna”, skriver en man i kommentarsfältet till ännu en tidningsartikel om dödligt våld i nära relationer.

Kanske tänker du likadant. Det är en naturlig tanke. Inte har man väl några såna män i umgängeskretsen? Nej, det tar emot att ens låta tanken fladdra genom huvudet.

Men misshandeln händer förstås sällan inför publik och våld handlar inte bara om slag. Och våldsamma män lever inte separerade från resten av samhället i små kolonier, lätt identifierbara.

Det är en svåger, arbetskamrat, lillasysters pojkvän, nån i laget eller klassen. Och en dag kan hans namn läggas till de över 300 män sedan millennieskiftet som tagit livet av en kvinna han påstår sig älska.

Det är ett mansproblem som kvinnor betalar dyrt för. På mer än ett sätt.

”För första gången någonsin får arbetet med mäns våld mot kvinnor permanenta medel som ska ligga fast framåt. Det innebär att vi kommer bort från projektfinansiering, det är otroligt viktigt för att komma till rätta med problemen”, kommenterade jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) på måndagen regeringens tydligen unika budgetsatsning.

För här kommer permanenta pengar till kvinno- och tjejjourer. Permanenta pengar till en reform för skyddade boenden för våldsutsatta vuxna och barn. Permanenta pengar till stadigvarande boende för våldsutsatta kvinnor och barn. Permanenta pengar att driva Kvinnofridslinjen. Och mer därtill.

Det är en bra satsning, men ”för första gången någonsin” är verkligen en i grunden bisarr tanke. Att vi tills nu hanterat relationsvåld, mäns våld mot kvinnor, genom huvudsakligen ideella insatser av privatpersoner (främst kvinnor) och genom att skjuta till skattemedel till tillfälliga projekt. Som om det i alla år handlat om ett särintresse vars nödvändighet varje år ska omprövas.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.