Ismael Ataria: Fängelset vi själva väljer

Krönikor
PUBLICERAD:
”Att växa upp på landsbygden har många gånger känts som ett fängelse. Jag kan bo här i väntan på något bättre, intalade jag mig själv”, skriver VF-krönikören Ismael Ataria.
Foto: FREDRIK PERSSON
För många år befann jag mig i en destruktiv relation.

Det var en stormig och tuff tid. Jag mådde inte bra under den här perioden av mitt liv. Det som plågade mig mest var att jag redan hade svaret på vad jag borde göra. Det var som om mitt undermedvetna viskade till mig ”lämna det här!”. Du behöver inte må så här dåligt! Ändå stannade jag kvar och sköt uppbrottet till morgondagen. Så här långt efteråt kan jag inte förstå att jag tillät mig själv att må så dåligt under så lång tid. Det märkliga var att desto längre tiden gick, desto svårare hade jag att lämna mitt förhållande. På något märkligt sätt blev grälen och dramatiken till en del av vardagen.

I filmen ”Nyckeln till frihet” pratar Morgan Freeman om hur fångar blir ”institutionaliserade” under sin tid i fängelset. Det var genom den filmen som jag blev introducerad till detta tungvrickande ord. Att bli institutionaliserad kan förklaras på följande sätt; I början av fängelsevistelsen hatar du murarna och du vill inget annat än att bryta ner dem för att återta din frihet. Åren går och du blir helt plötsligt van murarna. Till sist kan du inte leva utan dem.

Jag tror att många lever ett institutionaliserat liv. Jag har flera gånger befunnit mig i situationer där jag innerst inne vetat vad jag borde göra och ändå har jag krånglat till allting och låst fast mig själv i en beroendeställning till något betungande. Jag har pantsätt min frihet och villigt satt fotbojan kring min ankel. Att växa upp på landsbygden har många gånger känts som ett fängelse. Jag kan bo här i väntan på något bättre, intalade jag mig själv. Jag vill verkligen påpeka att jag älskar landsbygden och jag har aldrig vantrivts där utan snarare tvärtom. Ändå har jag ständigt närt en längtan efter att hitta en plats där jag skulle känna mig mer hemma. Åren gick och de nordvärmländska skogarna låste fast mig i sitt grepp. Jag tappade självförtroende och ”i väntan på något bättre” blev till svindlande 38 år.

Det krävs mod att bryta oss ut ur vårt fängelse. Vi måste våga omvärdera vem vi skulle kunna vara utanför våra personliga galler och för det krävs arbete, att våga rannsaka sig själv är inte alltid en trevlig syssla. Det är kanske därför vi drar oss inför att förändra våra liv trots insikten om att det kan leda till något bättre. Det är lättare att låtsas som om det regnar och fortsätta hålla murarna intakta. Då slipper vi arbeta på oss själva. Livet är för kort för att vänta. Tre år till i fångenskap innebär även att vi blivit tre år äldre och det kommer vara ännu svårare att ännu svårare att bryta upp.

Tankar, åsikter, idéer och drömmar kan också skapa murar runt oss. Ibland frågar jag mig själv om min författardröm verkligen är något jag ska fortsätta följa. Kanske den blivit ett självkonstruerat fängelse? Lyckligtvis skänker mitt arbete mig så mycket gott att den tanken försvinner så fort jag tänkt den. Vi måste vara vaksamma om viljan som driver oss kommer ur verklig lust eller bara rullar på av slentrian. Plötsligt har grinden låsts bakom oss. Åren har tickat iväg samtidigt som vi hittade trygghet under vårt destruktiva tak. Vare sig det är relationer, boenden, idéer eller drömmar så måste vi vara vaksamma. Plötsligt sitter vi i ett egentillverkat fängelse.

Instagram

Inte trodde jag att allt det här

kunde rymmas i mitt hjärta

Veckans ord

Tillit

Plus & minus

Plus: Att känna hur en osynlig bro knyts mellan sig själv och sin bästa vän. En bro som möjliggör att kärleken och vänskapen obehindrat kan springa fram och tillbaka mellan två hjärtan.

Minus: När tilliten uteblir och misstänksamheten smyger som en lönnmördare i hjärtats allra smutsigaste gränder. När vi nöjer oss med halva sanningar och börjar smida ränker mot varandra.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.