Cecilia Jochnick: Därför återvände jag till kyrkan

Krönikor
PUBLICERAD:
”Med åldern har jag kommit att rösta mer på människor än på partiprogram, för de sistnämnda kan vara förvillande lika”, skriver Cecilia af Jochnick inför det stundade kyrkovalet.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Har vi någon användning för kyrkan när allt färre säger sig vara ”religiösa”? Folk säger visserligen att de tror på ”något” men detta något är uppenbarligen alldeles för diffust för att man ska besöka kyrkan utöver de dop, bröllop och begravningar som fortfarande är populära att förrätta i kyrkan.
Även om många i sammanhanget aktivt letar efter en präst som inte blandar in Gud alltför mycket i sitt arbete...

Men nu stundar kyrkoval och jag läser att flest människor någonsin hittills röstade i förra kyrkovalet 2017. Och ser man till det procentuella deltagandet får man gå tillbaka till 30-talet för att hitta lika höga procent. Men sen läser jag att rekorddeltagandet var strax under 20 procent av de röstberättigade och den modesta siffran får mig att förstå att kyrkan ändå inte tillhör normalsvenskens prioriterade frågor. Det tror jag är att underskatta kyrkans möjligheter.

Fast själv dundrade jag rebelliskt ur statskyrkan så snart jag kunde då jag blev myndig vid 20 års ålder (så gammal är jag, två år senare sänktes myndighetsåldern 18 år, det som gäller fortfarande) för någon jävla gud trodde jag minsann inte på!

Ett tiotal år senare sjöng jag i kyrkokören och frågade församlingsprästen om det var ok trots att jag inte var medlem i kyrkan och således inte betalade kyrkoskatt. ”Du kan väl lägga lite extra i kollekten någon gång för slitaget på kyrkbänkarna” sa den humoristiske mannen, och ytterligare tiotalet år senare gick jag in i kyrkan igen.

De är i mina ögon proffs på den mänskliga själen och andlighet!

Betydde det att jag hade börjat tro på ”jävla Gud”? Nja, njä, detta har jag fortfarande rätt svårt att redogöra för, intellektuellt sett kan jag omöjligen få idén om den kristna gudens närvaro och allmakt att stämma med den verklighet som blir allt förfärligare och drabbar så många oskyldiga.

Samtidigt har jag upplevt närvaron av något ofattligt och känt lättnaden att få lämna över allt som inte är mitt personliga eller samhälleliga ansvar till detta ofattbara. Så jag brukar morskt säga att jag är religiös, bland annat för att jag tycker det är urlarvigt att säga ”jag är visserligen inte religiös men jag tror på något större än mig själv…”

Men huvudanledningen till att jag gick tillbaka in i kyrkan och till att jag kommer att rösta i kyrkovalet är att jag ser hur kyrkan är oåterkalleligen sammanvävd med vår historia och vår kultur – och att de kristna idealen arbetat fram väldigt många verktyg för att hantera livet, särskilt värdefullt är förstås krishanteringen. De är i mina ögon proffs på den mänskliga själen och andlighet!

Jag hade turen att växa upp i ett halvljummet kristet hem. Vi gick i kyrkan på julottan … ja, det var väl ungefär enda gången på året. Mina föräldrar gifte sig kyrkligt, vi syskon döptes och konfirmerades som en självklarhet och lika självklart var det förstås att alla begravdes i kyrkans hägn. Ja, och så lästes julevangeliet vid granen på julafton, ganska högtidligt men egentligen bara transportsträcka till det gyllene ögonblicket då julklapparna delades ut.

När jag kallar det halvljumma turligt är det för att jag senare i livet stött på många som vuxit upp med betydligt mer religion i hemmet – och de har inte mått bra av det eftersom det varit den stränga, straffande och skuldbeläggande varianten. Så jag är tacksam för att jag fick allt det vackra och trygga, jag fick psalmerna och kyrkorummen och kaffe i församlingshemmet men slapp ljungeldarna och kraven… Då ska det sägas att de som råkade illa ut kom från frikyrkliga hem, statskyrkan blev ljummen ganska tidigt, idag tror jag nog även frikyrkan har en ganska avslappnad inställning till sin tro.

Jag vill ha kvar det. Man kan föreställa sig att vi avkristnar samhället helt och hållet och så blir kyrkorummen konsertlokaler (eller spannmålsmagasin som de blev i många öststater) och allt humanistiskt och välgörande kan förstås skötas av föreningar som inte blandar in Gud. Men jag vill nog ha det där högtidliga, det där historiska och den där tanken att idag ser jag att alla ritualerna, musiken, lokalen – allt hjälper mig att hitta min andlighet och för stunden höja mig över mitt själviska ego.

En hypotes om varför deltagandet ökade med sex procentenheter mellan två val är att Sverigedemokraterna hade mobiliserat och satsat mycket resurser på att bli stora i kyrkan. De ökade också från sex till nio procent men i förhållande till förväntningarna mobiliserades för mycket mothugg. Inför årets val säger Jimmie Åkesson i en intervju att partiet ska ”efter kyrkovalet inleda en förutsättningslös diskussion om partiet ska vara kvar i kyrkopolitiken.” Det måste betyda att om det går dåligt så lägger de ner satsningarna. Eja, vore vi där!

Så trots den kyrkovän jag är, har jag ändå rätt dålig koll på det kyrkopolitiska. Men med åldern har jag kommit att rösta mer på människor än på partiprogram, för de sistnämnda kan vara förvillande lika. Fast jag kan definitivt lova min röst till den kyrkopolitiker som går ut med ett krav på amnesti för de ensamkommande flyktingar som nu lever i hjärtslitande ovisshet.

Förtidsrösta eller rösta i kyrkovalet 2021!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.