Hoppa till huvudinnehållet

LEDARE: Öppet val det enda rätta när Löfvens efterträdare ska väljas

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Orimligt att de socialdemokratiska medlemmarna fråntas inflytande över valet av nästa partiordförande när Stefan Löfven lämnar uppdraget vid höstens partikongress.
Orimligt att de socialdemokratiska medlemmarna fråntas inflytande över valet av nästa partiordförande när Stefan Löfven lämnar uppdraget vid höstens partikongress. Foto: Filip Erlind/TT

Efter Löfvens avgång höjs nu röster för att hans ersättare ska utses i en öppen process. De har helt rätt.

Nästan alla partier i västvärlden väljer ledare genom öppna processer. Kandidater träder fram, presenterar sig, det förs en diskussion om färdriktningen. I grunden en mycket enkel övning i demokrati. Ändå är det otänkbart för svensk socialdemokrati. Här inkallas ett hemligt rådslag, uppsvävandes ur partidjupet. De stryker runt, observerar, viskar, och skickar sedan fram en utvald till kongressens talarstol. Det är avgjort, ombuden reser sig och applåderar våldsamt, tacksamma för det utmärkta valet.

Det är obegripligt. Ett parti i Sverige kan inte fungera så. Valet av socialdemokratisk ordförande får direkta, genomgående konsekvenser för partiets riktning. Den som blir partiordförande väljer sitt lag. Det ökända verkställande utskottet, VU, får ett mycket stort, på gränsen till totalt, mandat att agera. Det är partiets absoluta maktkärna. Ska medlemmarna fråntas inflytande över detta?

Vilka som sitter i VU, vad de har för värderingar, känslor och drivkrafter spelar en långt större roll för partiets politik än kongressbeslut. Just därför är det så viktigt att valet av partiledare blir öppet och transparent. Vem vill leda partiet, och vad vill den personen åstadkomma? Något är allvarligt sjukt om den frågan inte får diskuteras av medlemmarna innan kongressen väljer ordförande.

Stefan Löfven har gjort en enorm insats, som människa och som ordförande. Mona Sahlin avgick efter förlusten 2010 och någon ersättare till henne fanns inte. Håkan Juholt värktes fram på något vis och det som hände efter förklaras på olika sätt, beroende på vem man frågar. Det var över efter elva månader. Löfvens uppdrag blev att skapa lugn och sanera slagfältet. Det har han gjort.

Precis som alla socialdemokratiska partiordföranden hade han också i uppdrag att säkra regeringsmakten. Hans strategi blev att stabilisera partiet och spränga Alliansen. Det senare har lyckats och permanentats men inneburit mycket långtgående kompromisser. Genom vad som måste beskrivas som ideologiskt kraftigt våld har partiet nu förflyttat sig mot mitten, förlorat tidigare väljargrupper och gjort sig ovän med hyresgäströrelsen och fackföreningsrörelsen.

Socialdemokratin står inför ett vägskäl. Den kan fortsätta på den inslagna vägen och söka blodiga samarbeten i mitten som tillfälligt håller partiet vid makten. Den kan också testa gå till val på en modern och ansvarsfull ekonomisk politik, som investerar i människor och samhälle. En modest sväng, en lätt vänsterlutande korrigering till det som för bara två decennier sedan räknades som mitten.

Behoven är enorma och lösningarna finns, färdigräknade av LO, Reformisterna och andra, redo att presenteras för väljare. Det behövs höjda pensioner, bostadsbyggande, regionala och kommunala förstärkningar, en skola som fungerar för alla, stora resurstillskott till välfärden, en ny grön giv som investerar i grön teknik.

SSU, LO, Reformisterna och fler har krävt en öppen partiledarprocess. Det är helt rätt. Nästa partiledare måste i själ och hjärta förstå vilken väg partiet vill gå. Det måste finnas ett grundmurat mandat och stöd för det vägvalet, oavsett vilket det blir. Med hjälp av öppna kandidaturer, en transparent process och fri debatt fram till kongressen kommer vi närmre svaret. En partiledare som blivit vald i en öppen och demokratisk process kommer att känna ett helt partis uppslutning.

Artikeltaggar

Håkan JuholtLedareLOMona SahlinSocialdemokraternaStefan Löfven