Jag vet ju att jag skrivit om det här ett par gånger nu, men jag tänkte såhär med dryga året kvar till valet påminna om att det här med marknadsskolan fortfarande är en grej.
Förra hösten lyckades lärare med den lilla tankesmedjan Balans i spetsen skapa sådan uppmärksamhet kring frågan att man nästan fick hopp om att något skulle hända. Man har om och om igen pekat på hur skolvalet leder till en snedfördelning i bättre och sämre skolor. Att elever med sämre förutsättningar och mindre studievana väljs bort av friskolor som vill ha ett enklare elevunderlag och därigenom lägre omkostnader. De kommunala skolorna får bära priset för detta. Där blir nämligen de som blivit bortvalda kvar. Och där hamnar de som inte platsat på friskolorna eller de vars skolor helt enkelt stängt ned. Det här driver upp stora klassklyftor och kan ha konsekvenser genom hela livet för eleverna.
I Diamant Salihus utmärkta bok Tills alla dör blir det tydligt att en del i förklaringen till gängkriminaliteten är att samhället lämnat förorterna. Myndigheter, socialtjänst, kommunkontor flyttar på sig när samhället effektiviseras och människor lämnas kvar. När även de studievana familjerna skickar bort sina barn till skolor inne i stan. Vad blir då kvar? Som det ser ut i nuläget: mest fortsatta besparingar. Ansträngningen för att resa sig blir såklart mångdubblad för de ungdomarna. Det är oerhört imponerande hur många det ändå är som lyckas.
Så, åter till hösten 2020 när lärarna till sist lyckades berätta för omvärlden vad marknadsexperimentet utsätter våra barn för. Alla, utom de borgerliga politiker som befann sig någonstans mellan plenisalen och friskolekoncernernas styrelserum, var för en stund överens om att något gått fel. Socialdemokraterna som var förbundna av januariavtalet att inte ens prata om problemen med marknadsskolan började ta bladet från munnen.
Sen hände inte mycket alls.
Centerpartiet var mycket upprörda men ville inte ändra någonting förutom att sätta in mer kontrollinstanser. Det går nämligen att spendera hur mycket skattemedel som helst på vinster i välfärden. Ett halvår senare kom kvittot i Aftonbladet. Kontrollen över skolkoncernerna var så dålig att ingen ens längre visste vem som ägde Hans och Barbara Bergströms Internationella Engelska Skola. Vi visste inte var skattemedlen som skulle gå till våra barns utbildning tog vägen. Men inte ens det har resulterat i politisk handling.
Brittiske filosofen Mark Fisher skriver i sin bok Capitalist Realism från 2008 att vi nu nått en punkt då det är i stort sett omöjligt att föreställa sig ett alternativ till kapitalismen. Det leder till en massiv känsla av hopplöshet. En sorts kollektiv hjälplös depression. Förändring blir omöjligt. Politik bara förvaltande av samhällsnedmontering utan samhörighet.
Istället ska marknaden rädda oss.
Kanske märks det här mer i Sverige än i andra länder för att vi haft en så pass stel och tråkig byråkrati och stark stat. För när vi svenskar släpper kontrollen över något, som i fallet med välfärdsföretagen, så tappar vi också greppet fullständigt. Fråga vilken dansk som helst i Helsingör vad en fyllesvensk är. Marknadsskolan blev en gigantisk och mycket förmögen sådan.
Så, med ett drygt år kvar till valet ville jag bara påminna om att politik fortfarande är förändring. Att det går att sätta stopp för det här. Och att det borde vara en av valets absolut viktigaste frågor. Jag är helt övertygad om att lärarna kommer kämpa för att den ska bli det.
För övrigt
För övrigt läste jag boken Lasse & Lenin, en bok om hotellägaren och kommunisten Lasse Diding, häromdagen vilket påminde mig om att hotell Gästis i Varberg har landets bästa spa-avdelning. Så fort pandemirestriktionerna lättar så är det jag som sätter mig i bilen och reser dit.