Det är inte ofta man känner sig så utelämnad som när man ligger med två ben i vädret med blottat sköte och primalvrålar av smärta i ett rum fullt av främlingar.
Det är liksom av vikt att man känner sig trygg i det där rummet. Att lita på sin partner som är exakt lika oerfaren som en själv av barnafödslar går inte. På sin höjd har man en hand att hålla, eller kanske någon att örfila (Jodå, det händer!) om det blir riktigt starkt.
För exakt fyra år sedan i dag föddes vår son, och det var det mest omvälvande jag och hans pappa varit med om. Tre skift av barnmorskor och undersköterskor, läkare och överläkare rev vi av innan vi var klara. De såg till att allt gick bra.
Nu är det 2021 och även om jag har känt mig trygg inför och under båda mina förlossningar finns det fortfarande kvinnor i det här landet som inte gör det. Det är brist på barnmorskor och underbemanning och förlossningsavdelningar som läggs ner och tvingar föräldrar att åka mil efter mil efter mil...
Så vill vi väl ändå inte ha det? Det är så konstigt också, när vi nu är så många som genomgått den där svindlande avgrundsdjupt smärtfyllda upplevelsen och vet hur viktigt det är att personalen har bra förutsättningar för att hjälpa en.
Min son önskar jag ett stort grattis på födelsedagen. Och att han får växa upp i ett samhälle med en bra och trygg kvinnosjukvård.