Krönika: En arbetsdag med ADHD

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag är en pingpongboll i en sommarstorm och jag flyger fram mellan ytterligheterna. Ibland är jag högpresterande och ibland helt handfallen. Det är i detta kaos jag ska leva och bemästra min bokstavskombination.
I augusti tar semestern slut för många av oss. Det är tiden då arbetet ropar efter att vi ska rulla ur hängmattan och ta oss an våra arbeten, rutiner och vedermödor. Efter en lång ledighet kan många säkert känna sig såsiga. Vi behöver en semester från semestern för att komma in i gängorna igen.

Att komma tillbaka till sina arbetsrutiner är jobbigt men för mig som lever med en NPF-diagnos (neuropsykiatriska funktionsnedsättning, i mitt fall ADHD) är det dubbelt så tufft. Jag måste nämligen kämpa mig in i arbetsrutinerna varje dag, hela året om. Att leva med ADHD är som att leva med en ständigt brummande motor som inte går att stänga av. Den stjäl all min koncentration, gör mig rastlös och fäller ibland krokben när jag försöker ta mig an vardagen. Det lilla rastlösa alfabetet i min kropp gör att jag sliter mer än andra. Jag kan ibland bli trött när människor kalla min diagnos för en ”superkraft”. Sanningen är att det är en förbannelse jag lever med. Jag vill nu ta er med på en resa in i en vanlig arbetsdag i mitt liv och ge er en inblick i hur kaotiskt den kan vara.

Dagen brukar börja med att jag slår upp datorn för att skriva men efter tio minuters skrivande har jag istället hamnat framför en intressant dokumentär om valar på youtube. Efter en halvtimme säger jag till mig själv att jag måste skriva, men fem minuter senare kommer jag på mig själv med att veva på den där nya fluglinan jag köpt. En minut efter det sorterar jag lite planlöst min bokhylla. Fem minuter efter det hänger jag tvätt. Femton minuter efter det kokar jag kaffe samtidigt som jag scrollar genom mina sociala flöden och irriterar mig på att alla känns så mycket mer disciplinerade än jag. Låt mig bara koka upp vattnet till mitt kaffe sedan ska jag minsann sätta mig ner och göra stordåd! Säger jag till mig själv. Två minuter senare kommer jag på att jag måste städa vårt förråd. På vägen ut mot förrådet hinner jag plocka ut skräp ur bilen, byta en glödlampa och när jag kollar postlådan så har jag fått ett paket. Med noll känsla för självbehärskning sliter jag upp paketet på stående fot, papperet blåser all världens väg och jag måste springa och hämta det. Efter postlådan så vattnar jag lite blommor och tittar på en intressant insekt. När jag väl ska ta mig det stökiga förrådet slår det mig att jag lämnade en kokande kastrull i lägenheten! Skit också! Jag springer in och kastar den rykande kastrullen i vasken samtidigt som min inre röst skriker MEN SÄTT DIG BARA NER OCH SKRIV DIKTER! POETJÄVEL! Tio minuter senare sitter jag äntligen med min kopp kaffe och ska börja skriva. Plötsligt glider jag tillbaka till den där filmen om valar på youtube, kaffet kallnar och inspirationen glider mig helt ur händerna. Allt jag åstadkommit vid dagen slut är att jag hängt tvätt, bränt sönder en kastrull, skrivit tre meningar och lärt mig att bardvalar minsann har två blåshål.

Men det ligger också något i påståendet om att ADHD kan vara en superkraft. Ibland kan jag prestera på en nivå långt över det normala. På en dag hinner jag både skriva klart flera dikter och en krönika, maila, föreläsa, träna och få tid till familjen. Detta är mitt liv. Mellan dessa lägen pendlar jag, Jag är en pingpongboll i en sommarstorm och jag flyger fram mellan ytterligheterna. Ibland är jag högpresterande och ibland helt handfallen. Det är i detta kaos jag ska leva och bemästra min bokstavskombination. Jag måste acceptera den jag är. Det är min livslånga uppgift, att lära mig leva tillsammans med mitt rastlösa alfabet.

Ismael Ataria

Veckans ord

Klimatet

Instagram

Vid sidan av ett vatten.

Där kan jag söka mig själv

men hitta allt annat.

Plus

– När det faktiskt verkar som om alla unisont förstått att vi måste slå på bromsen. Att vi inte kan fortsätta låta vår välfärd tugga sig igenom jordklotet.

Minus

– När allt ändå blir ”Business as usual”. Då ekonomi tränger bort ekologin. När skygglapparna åker på och skorstenspiporna reser sig som revolvermynningar mot ozonlagret.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.