LEDARE: Väck kulturen ur sin koma

Ledare
PUBLICERAD:
Ransäters hembygdsgård
Foto: Munkfors kommun

Ransäters Hembygdsgård ligger någon mil innan Munkfors. Det är en av Sveriges största, över sextio byggnader breder ut sig på 17 hektar. Stannar man längre än en timme är chansen god att man får en arbetsuppgift. En grensåg senare står jag i stugbyn. Jag ska kapa små nyfikna, av vinden ditvirvlade björkskott som spränger upp ur torvtaken.

Vid ett tillfälle missar jag och sågbladet som är mycket vasst och tunt fortsätter rakt in i virket. Det känns som att påla en svamp. Taket är mjukt, ruttet, plankorna har förvandlats till fastspikat kött. Torven är slut. Det höll i 50 år, långt över livslängden, nu är det för sent att rädda.

Så slår det mig: det finns nog ingen i Sverige som kan lägga ett sånt här tak igen, inte till en kostnad hembygdsföreningar kan ta. Det finns knappt någon som vet hur man tar björknäver i Sverige. Varför skulle det?

Nästa sommar ligger det tegel här och ännu en bit av vårt kulturarv trillar ned i historiens ravin. Men det handlar egentligen inte om torvtak. Det handlar om en vag, aldrig fullt uttalad, likgiltighet i synen på kultur.

Vi har haft en politik där varje litet garn, varje träbit, varje penseldrag, varje sprayburk, varje ackord, varje pianotimme, varje spunnen meter lin, varje danssteg, varje studiecirkeltimme, varje insikt, fått en stor röd prislapp. Varje beståndsdel av det som gör oss till människor, sönderhackat, uppdelat, sorterat i grader av påfrestning.

Verksamhet som inte genererar pengar eller kan förvandlas till en “kreativ näring” har skurits ned tills det dött ut eller utförs ideellt. Studieförbund, hemslöjd, idrottsförbund, kulturföreningar, alla har fått laga efter läge. Politiker har förlamats, ryckt på axlarna åt det enda människan blir lycklig av: kultur, idrott och gemenskaper.

Varför lät vi dem? Ekonomi är viktigt, men om vi inte kan svara på varför det är viktigt, vad alla besparingar ska åstadkomma, vad lever vi i då?

Det finns en djup och märklig sorg i detta. Många stora musikstjärnor från Sverige svarar ju just “Kulturskolan” när de får frågan vad som gjort dem framgångsrika. Kommunal, grådassig musikskola med skogräns och Comic Sans-skyltar i entrén har lett till oräkneliga värden för vårt land. Med marknadiserad kultur, inplastad i kommers eller igenmurad av avgifter, får vi kanske inga fler Avicii.

Det behövs en kulturpolitik. Kunskap och konstnärligt hantverk kan inte köpas eller återupplivas. Det måste vara enfald, nej arrogans, att slänga projektmiljoner på något i tolv månader och tro att det kompenserar för tidigare brister. Penslarna har torkat, takläggaren är död.

Släng alla projekt. Vi måste börja bygga. Ge mer resurser till kulturföreningar, studieförbund och folkhögskolor. Öka antalet musiklärare och pedagoger i kulturskolorna, helst genom bättre anställningsvillkor. Öka statens andel i kultursamverkansmodellen för att utjämna den regionala skillnaden i kulturutbudet.

Formulera ett statligt tänk, en plan, för bevarandet av våra regionala muséer och arkiv. Över hela landet ligger utställningsföremål i lådor och skräpar. Konstutövare, hantverkare och sakkunniga måste anställas på de regionala och kommunala kulturscenerna. New Public Management, dessa till perversionens rand ständiga mätexerciser, måste bort.

Framför allt behövs en politisk vilja och ny politisk lust att åstadkomma något. Kulturen är vårt enda “vi”. Låt den inte dö. Utan den finns vi inte.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.