Biles och Rissveds – vilka OS-hjältar

Krönikor
PUBLICERAD:
Simone Biles. Jenny Rissveds. Och fler efter dem.
Vilka hjältar och vilka förebilder.

Det går knappt att föreställa sig det mod som krävs att ställa sig på barrikaderna och prata öppet om press, stress och psykisk ohälsa – i en idrottsvärld som annars är galet prestationsorienterad, präglad av styrka och med svagheter bannlysta.

Förutom alla medaljer och framgångar hoppas jag innerligt att de här märkliga olympiska spelen ytterligare skjuter upp dörren för den skörhet och de mänskliga drag de här supermänniskorna bär på. Utan att ha de mentala bitarna på plats spelar det nästan ingen roll hur stark och förberedd din kropp är, det är lätt att glömma när man ser guldfavoriten Armand Duplantis sväva över stavhoppsribban, eller när Daniel Ståhl vräker iväg sin diskus längre än alla andra.

Jenny Rissveds lämnar med varm hand över mountainbiketronen till schweiziskan Jolanda Neff. För Rissveds blev segern i Rio början på en jobbig mental resa och bara att hon ens stod på startlinjen i Tokyo är en större vinst än alla OS-guld i världen.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Jo, de mentala bitarna har lyfts i alla möjliga idrottssammanhang tidigare, men knappast på det här sättet. Hur Jenny Rissveds med lättnad lämnade över OS-tronen på mountainbikebanan, eller hur Simone Biles inte tävlade förrän hon hade den harmoni som krävdes är mäktigt och lite tragiskt på samma gång. Den press de här idrottarna lever under är orimlig, de vet också om att det med sportsliga misslyckanden kan resultera i hat och rena hot mot både person och familj.

Fråga bara de engelska fotbollsspelare som brände sina straffar i EM-finalen tidigare i sommar...

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.