Att paddla med tonåring

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Familjen har som tradition att tillbringa en vecka på västkusten varje sommar. För några år sedan upptäckte vi att paddling är ett härligt sätt att ta sig fram mellan kobbar och skär för att utforska nya klippor att tillbringa soliga dagar på. Att få göra något som alla tycker om tillsammans är en fantastisk upplevelse!

Nu är ännu en sommar här och vi är åter på vårt smultronställe. Grannen till huset vi hyr har två kanoter som endast nyttjas en gång om året, det vill säga när han lånar ut dom till oss för vår årliga paddlingstur. Vilket i och för sig är en bra deal även för honom då han får kanoterna städade och gräset under klippt.

Vi rullar ner dom till stranden, packade med badgrejer, rullmackor med rökt makrill och romsås, kaffetermos, saft och massa kakor. Kan det bli bättre?!

Jag tänker att jag är smart som skyller på svaga handleder och får dela kanot med äldsta dottern. Hon är fysisk och vältränad och borde, tänker jag belåtet, motsvara en fyrtaktsmotor. Jag placerar henne bak i kanoten och räknar snabbt ut att vår kanotfärd inte bör ta mer än trettio minuter till vårt utflyktsmål. I kanoten bredvid sitter resten av familjen: en drömmande tolvåring där fram och min Olof längst bak med minstingen i mitten. Jag ser direkt att jag har dragit längsta strået.

Det är en perfekt dag. Solen skiner och vattnet ligger spegelblankt och är så klart att vi ser varenda liten krabba som gömmer sig på havets botten. Dom varma klipporna kallar på mig och jag är inte långt borta nu.

Tyvärr visar det sig vara helt omöjligt för mig och tonåringen att hålla rak kurs. Kanoten åker sicksack och hur mycket jag än tar i är det som att vi inte rör oss framåt. Då och då låtsas jag titta längs med kustremsan för att i ögonvrån försöka se om tonåringen byter sida eller paddlar överhuvudtaget. Men hon är snabb som en vessla med att fråga om det är något. Jag börjar förklara pedagogiskt för tonåringen att det är den som sitter bak som styr kanoten men får direkt motstånd: ”Men vi är väl två i kanoten eller??” och jag blir tyst. Redan efter fem minuter har tonåringen mjölksyra och kramp i båda armarna, hon stoppar ner händerna i vattnet och undrar hur långt det är kvar.

Den andra kanoten glider fram som om dom hade gömt en liten motor eller propeller under. Dom sitter och sjunger och minstingen försöker heja fram oss men ju mer dom håller på desto surare blir både tonåringen och jag. Och inte går det vare sig fortare eller rakare av att höra deras supporterklack. Dom lägger sig med kanoten parallellt med vår och Olof försöker instruera vinklingen av paddeln och att det är små rörelser som är mest gynnsamt. Men det är som att prata för döva öron, tonåringen vet redan allt om paddling. Hon tar dessutom allt personligt och börjar ifrågasätta varför det bara är henne vi är på. Jag markerar mot Olof att vi släpper detta, vi har ju en alldeles underbar dag, eller hur!?

Vi närmar oss färjeläget där en bilfärja åker mellan två öar var trettonde minut och Olofs kanot glider snabbt förbi medan jag försöker peppa tonåringen att ruscha så vi slipper bli fast mitt i farleden. Jag paddlar frenetiskt för att komma fram till min varma klippa, armarna börja domna och nu HAR jag ont i handlederna… på riktigt!

För att lätta upp stämningen säger jag uppmuntrande: ”Titta vad vackert det är här, eller hur!” Varpå tonåringen mumlar surt att täckningen är obefintlig här ute. Jag gör ett nytt försök: ”Idag kommer vi få en härlig solbränna, tror du inte det?”. Tonåringen svarar: ”Kan du paddla själv ett tag, jag måste ta en bild.” Jag känner mig nöjd över att den dåliga stämningen ändå har lagt sig och svarar glatt: ”Ok!” och fortsätter paddla. Efter en liten stund märker jag att det inte är någon skillnad… vad i hela friden… jag har sannolikt paddlat själv hela vägen!? Det går varken fortare eller långsammare när jag paddlar utan tonåringen där bak som motor, kanske att det faktiskt till och med går lite rakare. Jag kastar en snabb blick bakåt och upptäcker att tonåringen har fullt upp med att ta selfies och jag inser att där är ingen fyrtaktare, det är en helt vanlig tonåring.

Jag biter ihop och ser den solvarma klippan välkomna mig. Visst är det väl ändå underbart att göra saker tillsammans, som alla tycker om!

Ps. Det positiva med en årlig tradition är att mina handleder nu har gott om tid att återhämta sig och att jag i lugn och ro kommer att kunna planera för en mer strategisk placering i kanoten inför nästa år.

FAKTA OM PADDLING:

Paddling är en form av friluftsliv som innebär att en med hjälp av en paddel tar sig fram i kanot. Den som vill ha en lugn paddling väljer ofta en sjö eller liknande. Om man i stället vill ha intensivare paddling kan en välja en å, älv, flod eller ute på havet.

FAKTA OM TONÅRING:

Ibland är tonåringen självständig och ansvarsfull, ibland inte.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.