LEDARE: Nu är det regeringen som får bestämma vad den här rättsskandalen är värd

Ledare
PUBLICERAD:
Bröderna Robin Dahlén och Christian Karlsson i mars 2018 efter pressträffen där åklagaren meddelade att de två, utpekade för att som barn ha dödat fyraåriga Kevin i Arvika, skrivs av från ärendet. Men något skadestånd har de fortfarande inte fått.
Foto: Adam Ihse/TT
Frågan blir nu regeringens att svara på: vad är en av det svenska rättsväsendet förstörd barndom egentligen värd? Kommer de två bröderna äntligen få riktig upprättelse?

Noll kronor i skadestånd till de i 20 långa år felaktigt utpekade men aldrig dömda bröderna i Kevinfallet, Robin Dahlén och Christian Karlsson. Det blev Justitiekanslerns beslut för nästan precis ett år sedan med en simpel hänvisning till preskriptionstid.

– Då det gått över tio år så är ärendet preskriberat och därmed så står det i lagen att vi inte kan döma ut något skadestånd, sa Justitiekanslern Mari Heidenborg till VF då.

Ett icke-beslut skulle man säga. Ett icke-svar på frågorna ledarsidan ställde inför beskedet förra sommaren: ”Ett år i fängelse, vad är det värt för en oskyldigt dömd? Hur kompenserar man för 20 år? För en förlust av en barndom, förlust av vänner, ryktesspridning, stress och oro?

Vad kan det vara värt att som oskyldig i decennier inte kunna skaka av sig utpekandet som en barnadödare i ständig rädsla för att arbetskamrater, vänner och flickvänner ska få veta?”

”Vi tänker inte ens resonera kring vad det är värt eftersom frågan kom in för sent. Trist” var nu det enda besked bröderna fick.

Det och en påminnelse om att ansökan om skadestånd hade behövt komma in inom tio år för att överhuvudtaget beaktas av Justitiekanslern. Inte inom tio år efter att polisen erkänt att bröderna behandlats fel och avfärdat alla misstankar emot dem, vilket skedde först våren 2018.

Nej, preskriptionstiden har tydligen rullat ända sedan den tragiska dagen 1998 när fyraåriga Kevin hittades död i Arvika och polisen kort därefter satte sina sökljus på då fem och sjuåriga Robin och Christian och ”bestämde” att det nog var de som var ansvariga.

För att JK skulle överväga skadestånd hade alltså ansökan om skadestånd behövt komma in medan bröderna fortfarande bara var tonåringar – och samtidigt som de fortfarande av polisen var stämplade som skyldiga (formellt sett ”skäligen misstänkta”) till att ha dödat Kevin.

I vilket mentalt skick var bröderna då? Deras föräldrar? Vilket stöd hade de ens att förstå att det var då eller aldrig chansen till ett skadestånd fanns? Det fanns inte ens en fällande dom att överklaga.

Frågan om skadestånd är inte oviktig del av förtroendet för rättssamhället och rättssäkerheten. Övertygelsen att staten inte flyr från sitt ansvar att agera – även om det är staten själv som gjort felet. För fel uppstår ibland och då måste det få konsekvenser. Kompensation till den drabbade och rimligen även en genomgång av vad som gick fel och vem som ansvarade för det.

Nu får bröderna, genom sina advokater, i stället sätta sin förhoppning till att regeringen ska besluta bevilja en ersättning till bröderna ”ex gratia”, av nåd.

Det är juridikspråk för när staten formellt sett inte är skadeståndsskyldig enligt gällande lagstiftning men där den allmänna uppfattningen ändå är att en ersättning är rimlig.

Det känns verkligen helt främmande att regeringen skulle vifta bort bröderna lika lätt som Justitiekanslern ifjol gjorde. Men frågan blir nu regeringens att svara på: vad är en av det svenska rättsväsendet förstörd barndom egentligen värd?

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.