LEDARE: Tio år efter Utöya är Breiviks idéer tyvärr inte så extrema längre

Ledare
PUBLICERAD:
Utöya, de norska socialdemokraternas ö där ungdomsförbundet i decennier genomfört sommarläger. Här sköts den 22 juli 2011 69 människor till döds av en högerextrem terrorist.
Foto: Tore Meek
Under en livstid kommer vi alla att uppleva extraordinära nyhetshändelser vi bär med oss resten av livet där detaljer från dagen för alltid etsade i minnet. Norrmalmtorgsdramat, Ronnie Petersons krasch, Palmemordet, Estonia, tsuniamikatastrofen, 11 september, mordet på Anna Lindh…

Och så Utöya där en man för tio år sedan i dag åkte ut till en ö med en pistol, ett gevär och en väska med ammunition för att mörda så många barn han kunde.

Han sköt 100 personer av de 564 som befann sig på Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger. 69 dog på ön och hundratals fler skadades. De flesta barn. Kanske dog en blivande statsminister där den dagen?

Nu i dagarna twittrade den unga norska socialdemokraten Elin L'Estrange en bild som togs på Utöya samma dag som attacken.

I mitten står den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland, landets första kvinnliga statsminister, i röd regnjacka och lånade gröna stövlar i ösregnet. Hon är omringad av glada och blöta tonåringar. Det är ingen märkvärdig bild alls egentligen, det finns dussintals likadana från den dagen.

Skärmdump från Twitter, Elin L’Estranges twitterflöde.

En kvinna på Twitter kommenterar bilden ”Hvem er hun i lyseblå genser og brunt bølgete hår i forkant på høyre side? Hun virker så kjent”.

”Bano Rashid”, svarar L’Estrange. ”Hun ble drept et par timer etter dette bildet ble tatt. Jeg er glad du husker henne.”

Det var den leende 18-åriga Bano som lånat ut stövlarna till sin stora idol Brundtland. Hon som lika leende intervjuades av norska TV2 som var där för att bevaka Brundtlands besök. Hon som bara ett par timmar senare sprang runt på tältområdet för att varna så många hon kunde om ”en galen polisman” som sköt, innan hon själv träffades av en dödande kula.

Bano mördades på Utöya för tio år sedan. En flicka med flyktingbakgrund som engagerat sig i sossarnas ungdomsförbund var själva personifieringen av vad terroristen Anders Behring Breivik den dagen åkte till Utöya för att krossa. Den insikten är lika svår att greppa i dag som för 10 år sedan.

I sociala medier denna vecka och runt årsdagen alla år sedan 2011 ser vi flera tydliga och parallella reaktioner från den svenska ytter- och extremhögern: Tystnad, bortförklaringar och tillfällen då fasaden rämnar och rasister, som alla andra dagar på året gnäller över att kallas rasister, inte kan låta bli att öppet ”skämta” om hur Breivik borde straffats hårdare eftersom han misslyckades döda svenska vänsterpartisten Ali Esbati som var på ön för att föreläsa.

Men det är tystnad och avledande utspel framför allt; speciellt de etablerade politikerna på framträdande förtroendeuppdrag vill absolut inte dra uppmärksamheten till sig om Utöya och tankegodset deras partis ideologi delar med Breiviks.

Men vi ser också försöken att avfärda Breivik som en ensam galning och inte alls en företrädare för just den ideologi han själv menar drev och motiverade honom. Den om hur islam håller på att ta över västvärlden, teorierna om folkutbyte där det invandrade folket tränger ut de infödda – och hur vi går emot en oundviklig sammandrabbning som kan kräva att vi tar till våld.

SD:s Mattias Karlsson använder svulstig retorik för att elda på anhängarna.
Foto: Pavel Koubek/TT

Men kopplingen finns helt uppenbart där, manifesterad med extra styrka de senaste åren av ledande sverigedemokrater. Det tydligaste exemplet dagarna efter valet 2018 då partiideologen Mattias Karlsson i ett inlägg beskrev Sverige som ”riktigt illa ute” och om hur vi historiskt tagit oss ut liknande hopplösa lägen genom motstånd ”tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.”

”Det finns bara två val”, skrev SD:aren, i anslutning till en teckning på soldater vid ett slagfält. ”Seger eller död”.

Svulstig symbolism förstås, men det är inte som att det saknas våldskapital i de angränsande organisationerna ännu längre ut på högerkanten. Det är inte som att det helt går att vifta bort det underliggande hotet. Inte efter 22 juli 2011.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.