Hur sjutton hamnade vi här?

Ledare
PUBLICERAD:
På liberala valaffischer i valrörelsen 2014. Mycket har hänt sedan dess.
Foto: FANNI OLIN DAHL / TT
Sveriges statsminister heter återigen Stefan Löfven, är sosse och leder en supersvag regering som får på gränsen till ett omöjligt uppdrag att vinna stöd för sin budget framåt vintern. Men det har vi vetat i över en vecka. Men hur djupt och snabbt både M och L fallit var nog ändå en liten överraskning.

Det var egentligen inte statsministeromröstningen som var kulmen för politisk debatt på onsdagen. Löfven förlitade sig på den negativa parlamentarismen där 116 ja-röster trumfar 173 nej-röster.

Däremot undrade många omedelbart efteråt vem den ensamma ledamoten var som inte följt partilinjen. Det ”borde” ha blivit 174 röster mot Löfven.

Liberalernas ledamöter behövde aldrig ta ställning om Kristersson som statsminister. Han kastade nämligen in handduken innan omröstningen.

Så frågan har legat i luften sedan dess. När allt kom till kritan, hur skulle enskilda liberaler rösta? Med Löfven? Gult som i misstroendeförklaringen härom veckan? Eller fortsätta med partiet in i en blåbrun koalition med SD?

Liberala ledamoten Fredrik Malm avslöjade kanske det i förtid när han medan Vänsterpartiets ledare stod i talarstolen twittrade: ”Nu talar Nooshi Dadgostar om demokratins införande i Sverige för hundra år sedan. Just det året valde hennes eget parti att godkänna Kominterns stadgar och bli ett distrikt i Lenins totalitära parti i Sovjet.”

100 år senare har dock Vänstern sedan några decennier valt bort kommunismen medan ”liberaler” väljer ett samarbete med ett rasistiskt parti med rötter i nazismen.

Tänk så mycket som kan hända på 100 år! Eller ja, förfallet har gått snabbare än så.

Förintelseöverlevaren Hédi Fried träffade partiledare i valrörelsen 2018 för att varna för utvecklingen i Sverige.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Det är tre år sedan Ulf Kristersson satt på förintelseöverlevaren Hédi Frieds soffa och gav ett löfte.

– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande, sa Fried senare till DN.

Samma sommar förklarade Ebba Busch i en partiledarintervju i Göteborgs-Posten att hon ”inte ens om 20 år” såg ett samarbete med SD som rimligt.

Jan Björklund menade i sin intervju i samma tidning om hur det stundande valet i grunden handlade om något mer än sakfrågor. Att det i grunden var ”ett val mellan olika ideologier” där liberala värden var hotade av nazister och rasister.

Det var 2018. En hel evighet sedan.

Kristerssons löfte till Fried har bit för bit runnit ut i sanden. Så sent som i slutet av februari i år gjorde han en skarp markering emot Jimmie Åkesson när denne krävt stopp för ”all invandring som utgör en social, kulturell eller ekonomisk belastning”.

– Jag tycker inte att man ska prata om människor som en belastning, sa Kristersson då.

Sen satt han där själv där i en radiointervju på onsdagsmorgonen och rapade SD-ledarens ord. ”Invandringen i Sverige har blivit en belastning… Det är väl alldeles uppenbart”.

Buschs löfte om ”inte ens om 20 år” blev i sin tur inte mycket mer än ett halvår. ”Jag har ändrat uppfattning”, berättade hon våren 2019. Några etiska förbehåll hade hon och partiet, men till och med de verkar ha försvunnit nu.

Liberalerna bytte partiledare och med henne kom en ny inställning till SD. Nyamko Sabuni sitter säkerligen inte kvar så länge till, men innan hon byts ut kanske partiet hunnit ramla ur riksdagen.

För vad är poängen med liberaler som inte är liberala?

En enda ledamot för Liberalerna opponerade sig emot partilinjen i omröstningen. Nina Lundström. I ett debattinlägg i DN förklarar att hon helt enkelt ”hedrar det vallöfte vi ställde ut i valet 2018”. Fortsätter partiet på den inkörda vägen ser hon det inte möjligt att kandidera till riksdagen i nästa val.

Liberalernas sista liberal.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.