Moderatledaren Ulf Kristersson använde bara knappt två av de tre dagar talmannen gett honom för att sondera möjligheterna att bilda regering. Det var lönlöst att hålla på längre, medgav han själv, när det var uppenbart att S, V, MP och C hade full kontroll över alla sina mandat och därför skulle kunna rösta ner honom.
Kristersson tyckte därför inte att riksdagen ens borde rösta utan bara skicka uppdraget till Stefan Löfven igen. Tyvärr höll talmannen med. Men så klart de borde ha röstat!
Talmannen har fyra försök på sig att få fram en regering innan han kan utlysa extra val. Men för att det ska räknas som ett försök krävs en omröstning. Det hade varit läge att börja beta av dessa nu. Läge att syna Kristerssons stöd lite närmare.
För det var inte bara på andra sidan den politiska spelplanen som det fanns tveksamheter om hur enskilda ledamöter faktiskt skulle rösta om det blev skarpt läge. Det gör det ju i Kristerssons tänkta lag också. Skulle han i en omröstning få aktivt stöd av alla sverigedemokrater? Alla liberaler?
Vid torsdagsmorgonens pressträff stod Moderatledaren och höll låda över de bra samtalen med det tilltänkta regeringsunderlaget varit, hur välsynkade man var och hur långt man de fyra partierna emellan redan kommit i att bena ut sakfrågor och prioriteringar.
Men när journalisterna sedan pressade honom att berätta lite om enskilda sakfrågor, om hur man tänkt sig att en regering skulle vara sammansatt och om något så enkelt som om alla fyra partier – M, KD, L och SD – fört några av dessa samtal i samlad grupp var det stopp.
Så långt hade man tydligen inte kommit och såna detaljer tänkte Kristersson faktiskt inte gå in på. Inte heller vad han gjort för att försöka vinna stöd hos fler än den minoritet av ledamöterna han hade redan innan han fått sonderingsuppdraget.
Men han hade, ”förstås”, pratat med Annie Lööf (C), hävdade han.
Då blev det rätt så pinsamt när Annie Lööf själv syrligt twittrade om hur hon var förvånad över att Moderatledaren inte ”inte ens tagit kontakt med mig under sitt sonderingsuppdrag för att hitta möjliga vägar framåt. Så mycket för ’samtala med alla’.”
Men visst. Det står Kristersson fritt att ge upp när han tyckte det blev för tufft. Han var helt enkelt inte bättre förberedd än så här. Hade inga fler verktyg i sin lilla låda än att försöka vinna statsministerposten genom att hålla tummarna för att någon på motståndarbänken skulle vara frånvarande vid en omröstning.
Och även om talmannen Andreas Norlén borde ha struntat i det och kallat till en första omröstning på måndag, är det väl kanske lika rimligt att den omröstning som han kallar till nästa vecka gäller den enda partiledare som faktiskt har stödet som behövs. Stefan Löfven.
Hela den här parlamentariska utflykten borde ha kunnat undvikas. Den har varit genant för alla inblandade.