Debatt: Var det nödvändigt att inrista januariavtalet i sten?

Debatt
PUBLICERAD:
Statsminister Stefan Löfven (S) höll på söndagen en pressträff med Centerpartiets partiledare Annie Lööf i ett försök att blidka Vänsterpartiet, utan framgång.
Foto: Lars Schröder/TT

Under presskonferensen söndagen den 20 juni betonade statsminister Stefan Löfven och Centerledaren Annie Lööf vikten av att följa avtal som slutits. Löfven: ”Vi ska leva upp till ingångna avtal”, Lööf: ”Viktigt att hedra kompromisser och avtal.”

Det som förvånade mig var att ingången till regeringsbildningen, premisserna för januariavtalets upprättande och själva den politiska sakfrågan, konsekvenserna av den fria hyresmarknaden, undveks både i det som presenterades vid pressträffen och i den efterföljande frågestunden.

I efterhand är det lätt att konstatera att regeringen och januariavtalets ingående partier missbedömde Vänsterpartiets allvar i frågan.

Svårigheterna att bilda ny regering efter talmansrundor och att undvika extraval är nu uppenbara. Man kan undra över varför inte socialdemokratin har låtit Centerpartiet och Liberalerna ta smällen för sin egen nyliberala bostadspolitik, utan i stället genom bland andra Morgan Johansson stått fram som dess genuina försvarare av en politik som inte borde vara socialdemokratins egen. Och då räckte det inte, enligt min mening, att hänvisa till januariavtalet, som om detta dokument skulle ha varit hugget i sten.

Det stora ”misstaget” har varit att den socialdemokratisk-miljöpartistiska regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna negligerat att V direkt eller indirekt varit avgörande för att regeringen hade riksdagsmajoriteten bakom sig. Att januariavtalet överhuvudtaget kom att existera (med de två förbehållen frågorna om las och om den fria hyresmarknaden).

Detta tog man inte på allvar, ej heller försökte man förhålla sig till detta grundläggande faktum - och så fick vi då misstroendeomröstningen.

De närmaste dagarna kommer troligen att bli avgörande inte bara för den närmaste tiden utan även för lång tid framöver. Frågan står hur svensk politik kommer att gestalta sig och vad som menas med svensk socialdemokratisk värdegrundhållning i politiken?

Kommer mittenpartiet (S) att sträva efter att frigöra sig från den nyliberala politiken eller kommer man att etablera och förstärka alliansen med det nyliberala frontpartiet Centern, där bland annat just fri hyresmarknad är en av de centrala frågorna.

Skulle man då inte ha följt det ingångna avtalet?

Det behövs kompromisser och kohandel i politiken, när inte givna majoritetsförhållanden är för handen. Men även då behöver man ta hänsyn till minoriteter av skilda slag i vårt samhälle vare sig det är partiers uppfattningar eller folkgrupper likt samernas levnadsvillkor.

Vad gäller januariavtalets 73-punkter hade man dock från socialdemokratins sida varit olika angelägen och märkligt nog varit ivriga att fullfölja nyliberala åtgärder som Arbetsförmedlingens privatisering, vilket minst sagt haft negativa konsekvenser.

I vår tid av pandemi behöver Arbetsförmedlingen resurser och arbetsro för att bidra till att möta den stora arbetslösheten, men Centerpartiet fortsatte att hävda att januariavtalets privatisering skulle fullföljas.

En punkt i Januariavtalet som med socialdemokratisk politik borde ha hamnat i malpåsen. Vidare (S)-uppbackningen av Centerns krav på ”reformeringen” av las och nu den fria hyresmarknaden (som blev ett steg för mycket.)

Detta till skillnad från flertalet av de övriga punkterna i det ingångna avtalet, där man inte varit lika angelägen från socialdemokratiskt håll. Varför intog man rollen som aktiv nyliberal förespråkare och inte lär Centerpartiet och Liberalerna sköta detta?

När man läser igenom de 73 punkterna i Januariavtalet finner man flera anmärkningsvärda icke genomförda punkter. För att ta en i högen: Punkt 70 - där man säger att vapenexporten till krigförande parter i Jemen skall stoppas. Varför var inte detta en prioriterad angelägenhet? Socialdemokratins aktiva och icke-aktiva roll i tolkningen och genomförandet av januariavtalet reser många frågetecken.

Som social demokrat skulle jag ha velat se att den socialdemokratiska partiledningen hade lyft fram just det som de uppfattade som progressivt välfärdsinriktat i januariavtalets 73 punkter, så att mittenpartiet (S) då visat att det är ett socialdemokratiskt parti och då låtit andra sköta nyliberalismen.

På måndagsmorgonen den 21 juni föll så regeringen och därmed också januariavtalet. Nu återstår att se hur (S)-partiledning kommer att agera och vilka konsekvenser det kan få för den framtida politiken. Vid Socialdemokraternas kongress i höst avgörs det i vilken utsträckning man kommer att frigöra sig från nyliberalismens inflytande.

Kommer partimedlemmarna runt om i landet att kräva en självständig socialdemokratisk politik eller är man mer benägen att stärka samarbetet med nyliberalerna i Centerpartiet?

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.