I morgon har Sverige nog ingen regering längre

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Bollen ligger inte hos statsminister Löfven att lösa regeringskrisen utan hos Annie Lööf och Centerpartiet.
Foto: Lars Schröder/TT
Lösningen på den här regeringskrisen ligger inte i statsministerns händer, så räkna med att regeringen faller i morgon.

Ni vet hur vi tog oss hit. Med ett riksdagsval där inget block vann. Med rekordmånga talmansrundor under rekordmånga dagar efter ett val utan en regering med mandat att agera politiskt överhuvudtaget. Med flertalet mycket tydliga markeringar om vilket eller vilka partier som var absolut omöjliga för en koalitionsuppgörelse.

144 dagar tog det. Och det slutade med ett tufft kompromissat januariavtal mellan regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet på ena sidan och Centerpartiet och Liberalerna på andra.

Riksdagens talman Andreas Norlén med Centerledaren Annie Lööf vid en av många talmansrundor innan Sverige fick en ny regering efter valet 2018.
Foto: Anders Wiklund/TT

Det var en lösning som stukade regeringen hårt med punkter rent ut osmakliga för en socialdemokratisk regering – men också en som innebar att S och Mp fick chansen att regera och få igenom vänsterpolitik trots en högermajoritet i riksdagen på 60 procent!

Det är lätt i uppståndelsen att missa den där lilla sista detaljen. De forna allianspartierna var långt ifrån egen majoritet, men med Sverigedemokraterna – som i punkt efter punkt de senaste åren bytt politiskt ställningstagande efter att ha uppvaktats av Svenskt Näringsliv och nu vilar numer tydligt på höger planhalva är man där med råge.

SD och resten av det gamla alliansgänget är överens om många sakpolitiska frågor. Men Centern och Liberalerna drog ändå gränsen vid ett samarbete med rasistpartiet och emot att hamna i ett läge där Sverigedemokraterna fick vågmästarrollen för vad en högerregering skulle få och inte få göra. SD är möjligen höger, men inte liberalt. (Det hindrade nu inte nya Liberalledaren Sabuni att meddela att hennes parti avser att ansluta sig till det gänget efter valet).

Annie Lööf och Sabunis företrädare Jan Björklund valde i stället att i början av 2019 släppa fram Stefan Löfven som statsminister med förbehållet att januariavtalets alla punkter skulle genomföras under mandatperioden. Vänsterpartiet släppte i samma omröstning fram Löfven med förbehållet att de minsann inte tänkte acceptera alla C- och L-punkter i överenskommelsen.

Det är klart att alla fattade att något skulle hända. Och där står vi nu. Pest eller kolera kvittar, regeringskris blir det oavsett vad Löfven nu väljer.

Följ Vänsterpartiets uppmaning och fimpa utredningen om fri hyressättning vid nyproduktion så faller januariavtalet och C och L släpper sitt stöd av Löfven. Följ januariavtalet och Västerpartiet väljer att rösta på Sverigedemokraternas yrkande om misstroende (som för varken SD, M eller KD förstås inte på något sätt handlar om den där hyresutredningen).

Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar tycker inte söndagens aviserade kompromiss från Löfven och Lööf räcker. På måndagen tänker hennes parti fortfarande rösta på Sverigedemokraternas misstroendeyrkande.
Foto: Christine Olsson/TT

”Löfven borde inte gå vidare med utredningen ändå, med tanke på att Socialdemokraternas väljare inte vill ha marknadshyror”, menar man från vänster.

Det låter som en otroligt enkel lösning, ge fan i att fatta beslut du ändå inte gillar!

Varför skulle Löfven välja en politik han inte vill ha och som drabbar hans väljare? Det låter rent ut korkat. Ja, om det inte vore för att Löfven för 2,5 år sedan ingick ett avtal med två partier som helst av allt inte velat kompromissa med honom alls men ändå gjorde det.

Ett parti som är och vill vara regeringsbärande hedrar ingångna avtal. Det är så enkelt.

Att bränna broarna till ”mittenpartierna” betyder en helt maktlös vänster. V och S har tillsammans inga 50 procent, Mp är för sjutton farligt nära att helt åka ur riksdagen. Drömmar om att sossarna ”om de bara agerade som sossar” skulle rusa i opinionsmätningarna är just det – drömmar.

Så hur säkrar man inflytande även efter nästa val? Eller är poängen att låta högern härja fritt och på avstånd två sina händer och skaka på huvudet – och sen hoppas att väljarna ska komma tillbaka efter en eller två mandatperioder?

I skrivande stund på söndagskvällen, ligger bollen därför framför Annie Lööfs fötter. Många verkar både hoppas och räkna med att hon ska backa i sista stund – och då mer än C och S gjorde vid söndagens pressträff.

Men Lööf och Centerpartiet räds nu inte ett extra val. Väljarstödet ligger högt och som Sveriges i särklass rikaste parti har de råd att valkampanja i två valrörelser på mindre än ett år. De har råd att driva detta spektakel ända in i kaklet.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.