Krönika: Varje stor berättelse börjar med en mycket speciell kvinna

Krönikor
PUBLICERAD:
Hur ska Sofia Wretling gå vidare efter nyheten om att författaren Lucinda Riley har avlidit?
Foto: Terje, Bendiksby
Vi sitter samlade vid middagsbordet hela familjen när det plingar till i min mobil.

En bild på en kvinna dyker upp och sen ser jag rubriken: ”Lucinda Riley är död.” Jag tittar upp och utbrister: ”NEJ!!!!” Och möts av fyra chockade ansiktsuttryck. Min Olof tittar skrämt på mig: ”Va, har det hänt något?” Jag viskar uppskärrat: ”Hon är död.” Tonåringen sätter ner mjölkglaset hårt: ”Vem är död, varför säger du inget?” Vilket följs av att nioåringen viskar: ”Varför viskar vi mamma?” Jag lyfter upp mobilen och visar fotot. Mellandottern lutar sig över bordet och tar mobilen: ”Får jag se, är det Maria Montazami?” Jag sliter tillbaka den: ”Sluta! Det är ju Lucinda Riley… författaren… till böckerna jag läst, ni vet,” säger jag och försöker få dom att förstå vidden av min förlust. Olof tittar trött på mig: ”Men Gud, vad du skräms.” Resten tittar oförstående på mig, oförmögna att förstå allvaret i denna sorgliga nyhet.

Om dom bara visste vad jag har varit med om dom senaste veckorna. Jag har suttit lärling hos skulptören till själva Cristo Redentor. Jag har tävlingsseglat över Atlanten och förlorat min fästman. Kämpat mot pest och skyddat de stulna generationerna aboriginska barn. Nu läser jag att författaren har dött och den åttonde boken, själva upplösningen, kanske aldrig kommer ges ut. JA, DETTA ÄR ALLVARLIGT!

Jag går och hämtar datorn och scrollar på Aftonbladet. Lucinda Riley har avlidit efter flera års kamp i cancer. Vad kommer att hända nu?! Enligt tidningen ska författaren ha dikterat en stor del av boken från sjuksängen, så det är bara att hålla tummarna för att familjen beslutar sig för att avsluta serien.

Under dom senaste veckorna har jag plöjt Lucinda Rileys romanserie De sju systrarna, helt uppslukad har jag knappt tittat upp från böckerna. Att få följa med genom tidevarv av starka kvinnor och dess livsöden har hållit mig i ett hårt grepp, och i min bubbla har bara jag och berättelserna funnits. Vardagen har varit som ett bakgrundsbrus. ”Mamma, vad blir det till mat idag?” ”Mat”, mumlar jag och tänker på hur Lucy, endast tio år gammal, dansade flamenco på barerna i Barcelona för att tjäna sitt uppehälle. ”Mamma, kan du ladda mitt busskort?” Jag suckar och begrundar dom brittiska emigrantbarn som deporterades till Australien. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har varit så totalt bortkopplad från verkligheten. Förflyttad till 20-talets Brasilien eller 1900-talets Bergen har jag på autoläge frånvarande under flera veckors tid svarat: ”Ja, vänta lite. Jag ska bara läsa ett kapitel till.”

Jag kan inte minnas när jag senast läste klart en hel bok. Bredvid sängen har jag en hel trave liggandes som jag lagt i turordning för att läsas när tillfälle ges. Men den där stunden infaller sällan. Antingen är det någon som pockar på uppmärksamhet eller så somnar jag mitt i en mening. Vänner har tipsat mig om att börja lyssna på talböcker istället, då skulle jag kunna laga mat eller vika tvätt samtidigt. Och låtsas att jag hör barnens frågor och nicka leendes.

Tyvärr har jag inte kommit dit än och de få gånger jag försökt lyssna i sängen, har jag somnat och uppläsaren har fortsatt läsa för döva öron.

Men dom här senaste veckorna har jag varit helt försjunken i bokserien. Jag har bara inte kunnat sluta när jag väl börjat läsa.

Böckerna är löst baserade på legenden om stjärnkonstellationen Plejaderna som även kallas De sju systrarna och karaktärernas namn är anagram för systrarna i den grekiska mytologin. Det handlar om sju adoptivsystrar som börjar nysta i sitt förflutna när deras adoptivfar dör. Systrarna får en varsin ledtråd till sitt ursprung och när deras sökande tar dem till olika platser i världen kommer dom också i kontakt med berättelser om kvinnor i historien som på olika sätt har en koppling till deras egna liv. (Ja, jag skulle kunna fortsätta skriva här men nu har jag bara cirka 5000 tecken till förfogande till min krönika).

Hennes berättande passar mig, med den omfattande efterforskning hon gjort för att ge böckernas platser och karaktärer liv. Där en hel släktsaga undan för undan avslöjas och handlingen utspelar sig både i nutid och dåtid, och i olika länder och kulturer. Ja, Lucinda Riley har verkligen guidat mig in till ett universum och jag har omfamnat den med värme, kärlek och hopp. Jag ångrar lite att jag sträckläst alla böcker och inte sugit mer på karamellerna, nu när jag inte ens vet när den åttonde boken kommer. Om den nu kommer? Själva upplösningen, boken om Pa, den gåtfulle adoptivpappan till systrarna.

Lucinda Riley ville hylla kvinnors insatser, framför allt dom som utspelar sig tidigare i historien, eftersom deras bidrag till vår moderna värld så ofta har överskuggats av dom mer vanligt förekommande berättelserna om männens prestationer.

Hon uttryckte att varje stor berättelse börjar med en mycket speciell kvinna, Lucinda Riley själv, var definitivt en av dom!

Ps.

Visste ni att om en föddes dom första eller sista dagarna i sitt stjärntecken så är du född på en så kallad spets, eller en ”cusp” och du känner egenskaper från både det pågående och det kommande stjärntecknet. Jag är Vattufisk!

Foto: Yvonne Åsell/TT

Fakta om Plejaderna

Plejaderna är en öppen stjärnhop i Oxens stjärnbild som fått sitt namn efter den grekiska mytologins namn för de sju nymferna, Maia, Ally, Star, CeCe, Tiggy och Electra. Vilka var döttrar till Atlas och Pleione. Stjärnhopen är även känd som M45, efter sitt nummer i Messiers katalog, eller Sjustjärnorna. Hopen går även under smeknamnet de Sju systrarna.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.