Krönika: En pappa vid foten av ovissheten berg

Krönikor
PUBLICERAD:
”Hur mycket jag än vill vara en ung pappa så kan jag inte undkomma det faktum att jag kom in sent i småbarnsbubblan”, skriver Ismael Ataria.
Foto: Hasse Holmberg / TT
Min son fyllde ett år för några veckor sedan. Det är stort och alla föräldrar kan nog relatera till känslan.

Ett-årsdagen är den första riktiga milstolpen. Vi överlevde det första året och likaså vårt barn! Den första tiden med ett barn kantas av rädsla inför allt hemskt som kan hända. Ett-årsdagen blir ett kvitto på att många av de otäcka tankarna var obefogade; vårt barn kvävde inte sig själv i sömnen, det fick inte sin första smakportion i halsen och vi råkade inte köra en gaffel rakt in i fontanellen. Hurra! Alla dessa absurda orosmoln har nu lättat. Det känns äntligen som att jag kan skymta blå himmel och klyschan ”Det här är början på ditt nya liv” har aldrig passat bättre. Vi har nu en liten människa som långsamt börjar resa sig mot möblerna medan han skrattandes härmar alla ljud vi lär honom. Jag och min sambo har också lärt oss en hel del under vårt första år och äntligen kan vi slappna av. När de första neurotiska bebismånaderna lagt sig så är det kanske nu de verkliga småbarnsåren börjar? Att vara förälder är att pendla mellan en underbar kärlek och en oerhörd ansvarsbörda. Föräldraskapet är som ett gigantiskt berg som sträcker sig upp i himlen. Eftersom molnen lättat något så kan jag nu se rakt upp mot detta ovisshetens berg och drabbas av svindel inför mitt faderskap. Jag kan känna mig så oförberedd och tafatt i mitt jonglerande av svettiga majskrokar, nattningar, små kardborreskor och bajsblöjor. Jag stirrar upp mot mitt berg, kliar mig i mina gråa tinningar och tänker Kommer jag fixa det här?

När det kommer till barn så är jag en ”late-bloomer”. Ett tecken är att det nästan inte finns några av mina gamla leksaker kvar att ärva till min son. Min mamma och pappa har för länge sedan gjort sig av med dem. ”Dä bli nog in´t nôgra småttingar där in´t”, sa de och gav alla mina gamla Turtles och Transformers till loppis. Jag kan på många sätt förstå att de tänkte så och för fem år sedan så trodde inte ens jag att det skulle bli några barn men så träffade jag min sons mamma, den allra mest underbara människa jag mött och längtan efter barn slank in i min själ. Många av mina orostankar inför att vara förälder kommer av att jag ibland känner mig lite för gammal för att vara pappa. När jag träffar tio år yngre pappor med snart 3-åriga barn så svider det i hjärtat. Jag får då en mental bild av min son i studentkeps, hur hans lärare säger: ”Kul att din gamla farfar är med när du slutar skolan!” Varefter min son lite generat säger: ”Det där är min pappa.” Kommer jag klara av att vara en aktiv pappa som kan ge mitt barn långa vitala fotbollsmatcher?

Sannolikheten är stor att jag i vanlig ordning övertänker. Det är ingen raketforskning att vara en bra pappa. Sanningen bakom att vara en bra förälder är att våga vara precis just det, en förälder som vågar tro att den har något fint att ge sitt barn, något som ingen annan kan ge. Det handlar om att våga. En bra förälder spottar sig i nävarna och börja klättra ovisshetens berg och sätter tilltro till att saker löser sig på vägen. Jag kommer fixa det för det finns inga andra alternativ. Hur mycket jag än vill vara en ung pappa så kan jag inte undkomma det faktum att jag kom in sent i småbarnsbubblan. Sanningen är att jag får leva med att vara en äldre pappa, det är inget fel med det. Min kärlek är lika mycket värd. Jag får se till att ta hand om mig och vårda både min kropp och mitt psyke och när min son tar studenten så kanske han får höra sin lärare utbrista: ”Jävlar vilken fräsch farfar du har!”

Instagram

Med händerna fulla guld

Veckans ord

Skogen

Plus & minus

Plus – När träden höjer sig som ett gytter av jättar och den tjocka mossan vilar över storsten så som den gjort i urminnes tid. När ingen människa satt sitt avtryck och vildmarkens orörda mångfald får härska.

Minus – När skogen liknar en kommunal rabatt. Då rader av generiska stammar reser sig i räta linjer endast människan kan åstadkomma.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.