Jag heter Annica Buvik och jag jobbar som reporter och lever med diabetes typ 2.
Gustaf, 23, lever med osynliga sjukdomen narkolepsi: ”Det är en sorg”Det är inte ofta man som journalist får vara personlig. Man ska vara korrekt och inte förmedla några egna åsikter eller känslor, vilket kan vara svårt ibland. Men nu vill jag bjuda in dig till min och andras vardag som har en kronisk sjukdom. I dag inleder vi en serie artiklar om att leva med osynliga sjukdomar.
När det gäller min diabetes typ 2 kan fördomarna vara många som att sjukdomen beror på att man ätit för dåligt och inte rört på sig. Själv vägde jag 51 kilo när jag fick min diagnos – jag hade gått ner i vikt, kissade jämt och drack mycket vatten.
Det var en höstdag 2010, vid en vanlig hälsokontroll, som blodproverna visade på att mitt HbA1c var alldeles för högt. Min första läkare ville förresten banta mig och lägga om kosten och motionen då jag är en typ 2. Han insåg snabbt vid första anblicken av mig att någon överviktig 38-åring satt inte där framför honom. Mediciner och insulin blev min nya vardag.
Jag har sedan dess utretts flera gånger, och det är konstaterat jag inte är enligt ”skolmodellen” och vilken typ jag egentligen är av alla nya diabetestyper som enligt forskningen forskats fram får jag aldrig veta.
Men det jag vill lyfta med denna reportageserie är att den här sjukdomen som många andra inte syns på utsidan. Hur det kan svartna framför ögonen och jag kan bete mig som full när blodsockret är för lågt. Hur viktigt det är att få äta som ”Skalman” och hur stressen påverkar - något som man oftast inte kan styra över själv.
Kanske har du själv diabetes eller känner igen dig i några av de övriga sjukdomarna som jag kommer att lyfta i den här serien – osynliga sjukdomar!