Fortfarande inget hopp om fred

Ledare
PUBLICERAD:
Då jag började skriva ledare, 1993, stod både palestiniernas Yassir Arafat och Israels Yitzhak Rabin på Vita Husets gräsmatta för att underteckna Osloavtalet. Palestinierna erkände Israels rätt att existera mot att Israels ockupation av Västbanken och Gaza skulle upphöra. Det såg då ut som ett stort steg mot fred.
1993 slöts Osloavtalet mellan Israels Yitzhak Rabin och Palestiniernas Yassir Arafat under övervakning av USA:s president Bill Clinton.
Foto: Ron Edmonds

Inte ens 75 år efter det att den brittiska regeringen antagit den så kallade Balfourdeklarationen var det ett självklart steg. Hela idén om en judisk stat var ju ett resultat av kolonialt tänkande eftersom den planerades i ett område där det redan bodde ett folk, eller snarare folk av olika sorter. Och britterna slog faktiskt fast att deras rättigheter inte fick kränkas.

Fyra krig senare, med början 1948, var läget helt förändrat. Israel var betydligt större än det område Förenta Nationerna en gång godkänt. Och även resten av Palestina var ockuperat. Men knappa 50 år efter FN-beslutet fanns det faktiskt hopp om en bestående fred.

Då mördades obeväpnade muslimska gudstjänstbesökare av en judisk högerextremist. Sen mördades socialdemokraten Rabin av ännu en. Sen lyckades dagens israeliska premiärminister Netanyahu med ytterst knapp marginal, vinna valet. Och allt fredshopp försvann.

Israel leds i dag av människor som inte vill förhandla om fred. De vill vinna sina krig. Man drar sig inte alls för tvångsfördrivning av palestinier. Det var ju beslut om tvångsförflyttningar i östra Jerusalem - ett blivande fritt Palestinas huvudstad - som utlöste det nu, kanske, avslutade kriget.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu räddas nu kvar av Hamas bomber. Hoppet om fred dog med hans första valseger 1996.
Foto: Sebastian Scheiner

Det räddar nu Netanyahu kvar vid makten. Islamistiska Hamas hjälper honom, genom sin bombkampanj från Gaza, att slippa avgå och möta korruptionsanklagelser i domstol.

Israel kommer att vinna kriget samtidigt som Hamas lär vinna palestinska sympatier, medan palestinier – inte minst barn – dör i massor i Gaza under de israeliska bomberna.

Samtidigt tycks kriget få mycket allvarliga följder även för staten Israel. För första gången gör israeliska araber motstånd. Detta som en reaktion på hur judiska israeler med högerextrema sympatier går till attack mot araber bara för att de är araber. Och vice versa. Allt fler ser den uppenbara sanningen att Israel styrs som en apartheidstat.

Jag kan inte låta bli att tänka på den judiska kvinna jag för fem år sedan träffade i Israel, nära gränsen till Gaza. Hon stod som en ensam fyrbåk för fred där hon bodde. Jag undrar hur hon klarade sig i bombregnet? Och jag undrar hur de palestinier jag träffade i Betlehem har det, där intill den väldiga mur som förstör deras stad.

Jag undrar över hur de journalister som vågar rapportera från Gaza har det när israelisk militär inte ens drar sig för att attackera stora internationella nyhetsredaktioner. Dessa reportrar är värda allas vår beundran.

Det finns människor på båda sidor som förstår att freden måste komma. Det finns kontakter över den allt skarpare etniska gränsen. Vapenvilan är äntligen här. Men hoppet om fred är avlägsnare än på länge. Det finns all anledning till pessimism.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.