Tillsammans ska Erika Kinsey och Sofie Skoog ta sig till OS i Tokyo.
I en stor intervju berättar de båda om succébeslutet som kan förlänga karriären, att inte glömma bort att njuta, samt åldersfixeringen inom elitidrott.
– Jag är less att bli kallad veteran – ålder är oviktigt, säger Erika Kinsey.
Det var i början av januari som Sofie Skoog berättade att hon skulle få en ny träningskompis och Erika Kinsey berättade att hon skulle lämna USA för att flytta till Karlstad.
Farhågor om hur samarbetet mellan de två goda vännerna och konkurrenterna skulle fungera saknades inte. Men verkligheten har vida överträffat fantasin och båda menar att beslutet varit en succé.
En succé som i förlängningen skulle kunna förlänga karriären.
– Det har funkat mycket bättre än vi trodde, det har varit en boost för mig. En nytändning, berättar Kinsey och fortsätter:
– Innan kunde jag åka och träna utan att jag kände att det gav mig något, jag blev inte bättre. Nu får jag in tävling i träning, det är socialt mot när jag tränade själv och nu vill jag bara tillbaka till hallen och träna. Det kände jag aldrig förr, jag kommer från lagidrott från början och jag har saknat det, säger hon.
De har följt varandras karriärer och åkt på samma mästerskap och samma tävlingar under många år. Vänskapsrelationen är stark och för Sofie Skoog var tanken att börja träna tillsammans med en konkurrent som också är en vän, lite läskig.
– Det gäller att vara ödmjuk. Vi är kompisar och konkurrenter, men kompisrelationen ville jag gärna ha kvar. Funkade det inte så sa vi att då får vi köra olika pass, vi har ändå vår individuella satsning på idrotten. Men jag är lite chockad för vi kör allt tillsammans och drog på ett läger bara vi två, säger Skoog.
– Och alla undra, va? Ska bara ni två åka på ett läger tillsammans, det måste bli tråkigt? Berättar Kinsey och fortsätter:
– Vi lever väldigt lika liv och det är inte många som har det här konstiga livet vi lever. Det har verkligen hjälpt mig att få saker gjorda att träna tillsammans med Sofie, inte skjuta på träningen, en jätteboost verkligen, säger hon.
En titt på världsårsbästalistan visar att det bland de aktiva i världseliten är få som passerat 30 år. Bland de 20 som hade bäst resultat 2020 var bara fem stycken 30 år eller äldre.
Att åldersfixering inom elitidrotten är något som irriterat de båda blir tydligt när frågan kommer på tal.
– Jag känner mig inte som en av de äldre när jag väl tävlar. Jag är less att bli kallad veteran – det är oviktigt med ålder. Det känns som det finns en dålig klang kring veteran. Sen är vi inte några veteraner heller, säger Kinsey.
– Vi umgås ju med många yngre som vi tävlar med, jag känner inte att jag är placerad i en åldersgrupp i höjdhoppet. Att kalla en 30-åring och en 32-åring för gamla, det känns taskigt, säger Skoog.
Att ålder bara är en siffra visar inte minst den spanska OS-vinnaren i höjdhopp, Ruth Beitia, som 37 år ung vann guld i Rio 2016.
Men för att kunna stå där på pallen i sommar gäller det också att kvalificera sig. World Athletic valde ifjol att pausa OS-kvalet under sommaren och fram till 1 december. Men Kinsey visade ändå prov på höga höjder. Hon nådde som bäst 1,95, en centimeter från OS-kvalgränsen satt av SOK.
För Skoog var det tyngre som stannade på 1,90.
– Jag har kunnat bygga upp mig och känner mig fräsch fysiskt och mentalt. Jag har mycket bättre förutsättningar att lyckas i år även om det kommer bli tufft, säger Skoog.
Svenska friidrottsförbundet har genom generalsekreterare Stefan Olsson och förbundskapten Karin Torneklint öppet kritiserat SOK:s OS-kvalgränser och menat att de är för hårt satta. I stället vill de att nationella kriterier slopas helt och att SOK går efter de internationella.
1,96 hade 2020 räckt till en sjätteplats på världsårsbästalistan och på VM 2019 i Doha hade 1,92 räckt för att ta sig vidare till final.
– Jag har aldrig fått någon inbjudan bara sådär eller åkt med på ett bananskal. Det är bara att ställa in sig på att klara den där gränsen. Jag känner att jag behöver bevisa det för att få åka. Samtidigt, klarar man inte att hoppa högt vill man inte åka på mästerskapet ändå, säger Kinsey.
Kinsey har haft en del skadebekymmer och ligger någon vecka efter träningskompisen Skoog som kommer att tävlingsdebutera om två veckor i Spanien. Kinseys plan är också att tävla på den svenska GP-serien under juni.
– En uppstartstävling inför GP-serien som drar i gång. Sen kommer jag tävla intensivt under juni för att försöka klara av gränsen samtidigt som jag får vara lite flexibel om jag behöver hitta en tävling mot slutet av kvalperioden som sträcker sig till runt midsommar, säger Skoog.
Erika Kinsey har tidigare berättat att karriären är över efter OS. Planen var att lägga av redan 2020, men det inställda mästerskapet fick henne att förlänga karriären ett år.
Att flytten till Karlstad inneburit en nytändning är tydligt då hon nu öppnar, åtminstone lite grann, för en fortsättning även efter OS i Tokyo.
– Jag har missat sju månader nu och känner jag inte att jag får ut allt i sommar och känner att jag kan hoppa högt. Då kommer jag kanske köra en inomhussäsong också. OS är ett slutmål – men det är inte skrivet i sten. Jag vill verkligen få ut allt innan jag lägger skorna på hyllan. Jag tycker också att det är skitkul att hålla på, det har varit en boost för mig att träna tillsammans med andra igen.
Skoog skruvar lite på sig och förstår att samma fråga är på väg att ställas till henne.
– Jag har börjat lekt med tanken att jag ska göra något annat, jag tror nog att jag kanske trappar ner efter OS. Skaffar mig ett extrajobb och skiftar lite fokus. Men det är inte samma sak som att jag skulle lägga av.
Att börja se slutet på karriären har givit de båda perspektiv på karriären och livet de lever.
– När det finns ett slut då går det att njuta lite mer i stunden tror jag. Jag har fått berättat av många som lagt av att när de visste att det skulle ta slut, då njöt de av allt under sitt sista år, säger Skoog.
– Jag njuter nu, det här livet kommer man sakna. Få njuta på träningar, gå och luncha tillsammans efteråt, det är smågrejer som man inte kommer att få göra så länge till i livet, säger Kinsey.