Starrin sonderar: Forskningsfuskarna

Debatt
PUBLICERAD:
Kjell Asplund utredde överläkaren Paolo Macchiarinis verksamhet vid Karolinska universitetssjukhuset.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Kjell Asplund, professor emeritus och tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, har skrivit en högintressant bok om fusk och oredlighet i forskning. I boken ”Fuskarna – Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen” berättar han om ett drygt tiotal av de största bedragarna inom medicin och psykologi. Om visselblåsarna, offren och om senfärdiga rektorer. Om fuskjägare i jakten på bedragare. Det är nerv och dramatik.

Forskningsfusk är inte vanligt. Högst någon enstaka procent när det gäller fusk, plagiat och allvarlig ”oredlighet” (oredlig=bedräglig, ohederlig, oärlig, falsk). Men siffran stiger om man tar med oredlighet som inte är ett lagbrott men som bedöms vara moraliskt förkastligt. Då är siffran 32 procent.

Fusk har förmodligen förekommit i alla tider. Louise Pasteur var inte så nogräknad med sanningen. Inte heller Georg Mendel. Och Sigmund Freud följde inte spelreglerna. Flera av hans fallbeskrivningar var påhittade.

När något skumt inträffar höjer man förstås på ögonbrynen. Det har jag gjort vid några tillfällen. Innan jag återvänder till Asplunds vill jag berätta om vad jag stött på av fusk och annan form av oredlighet.

För ett antal år sedan var jag utsedd till andre opponent på en avhandling vid ett utländskt universitet. Jag och förste opponenten fick oss tillsända avhandlingen. Vi hade att ta ställning till om den höll måttet för att kunna försvaras vid en doktorsdisputation. Avhandlingen bestod av några kapitel inledande text samt fyra artiklar. Tre var publicerade. Vi informerades om att den fjärde artikeln var accepterad för publicering i en vetenskaplig tidskrift, men ännu inte gått i tryck. När jag började läsa den fick jag onda aningar som stegrades. Min bedömning var att den inte på långa vägar höll måttet. Hur kunde det komma sig att artikeln accepterats för publicering? Jag kontaktade förste opponenten och bad honom läsa artikeln. Han återkom efter en dag och gjorde samma bedömning. Då bestämde vi oss för att kontakta tidskriften. Det visade sig att artikeln hade refuserats. Vi informerade fakulteten om saken vid det berörda universitetet som tog ett drastiskt beslut. Det blev ingen disputation.

Jag har även sett plagiat på nära håll. Ett kapitel som var layoutat och författat av en folkhälsoanalytiker på Region Värmland och avsett att ingå i rapporten ”Värmlänningarnas liv och hälsa” var i långa stycken rena rama plagiatet. Jag påpekade detta. Det gjorde att det drogs tillbaka. Om det gått i tryck hade det kunnat slutat med en präktig skandal. Med den nya lagen om fusk och oredlighet i forskning som trädde i kraft förra året hade det då också varit ett uppenbart lagbrott.

Jag har även stött på flera exempel under årens lopp där man inte följt vad god sed i forskning kräver som till exempel ovilja eller vägran att rätta till uppenbara faktafel. Där man givit missvisande bild av forskningsinsatser. Förstorat upp egna och förminskat eller ignorerat andras. Undanhållit fakta om studiens genomförande och om central forskning inom det egna området.

Åter till Asplunds bok. När fusk och annan oredlighet förekommer brukar det bli stora rubriker. Framförallt om det sker inom de medicinska vetenskaperna. Så var det i Macchiarinifallet som Asplund har god kännedom om. Själv fick han i uppdrag att utreda Paolo Macchiarinis transplantationer. Det larmades tidigt om oegentligheter i hans kliniska stamcellsforskning. Men det dröjde sju år innan han fick sparken från Karolinska institutet. Rektor och övrig ledningspersonal agerade senfärdigt. Man värnade om universitetets anseende. Ett anseende som störtdök under Macchiariniaffären.

Inom psykologi finns flera uppmärksammade fall på fusk. Ett särskilt flagrant exempel är psykologen Cyril Burt som adlades för sin tvillingforskning om sambandet mellan arv och intelligens. När inte antalet tvillingar räckte till för att genomföra studien hittade han helt sonika på tvillingpar.

En av de mest kända storfuskarna i vår tid är den nederländske psykologen Dietrich Stapel som var professor i psykologi vid universitetet i Tilburg. Han var en lysande stjärna.

Stapel utförde psykologiska experiment som visade att skräpiga miljöer frammanar rasistiska attityder. Han påstod sig ha visat att man blir mer självisk och mindre social om man äter kött. Media nappade på saken och det blev stora rubriker. Många tog till sig forskningen och slutade helt sonika äta kött. Men så kom avslöjandet om att allt var en bluff. Stapel erkände att han hittat på sina data. Han fick omedelbart sparken.

Storbedragare var också den norske läkaren och forskaren Jon Sudbø. I en artikel publicerad i tidskriften Lancet påstod han att NSAID-preparat minskade risken för cancer i munhålan men samtidigt ökade risken för att dö i hjärt- och kärlsjukdomar. Norska media spred snabbt nyheten och det ledde till att patienter avstod från smärtstillande medel. Men allt var påhittat. En fredag den 13 blev Jon Sudbøs otursdag. Då uppdagades hans forskningsfusk och bedrägeri.

Pandemin lockar till sig bedragare som vill lösa en del av gåtorna kring covid-19. Så var det med den amerikanske forskaren Sopran Desai. Han påstod att han samlat in data från 190 000 sjukhusvårdade patienter med covid-19 från 671 sjukhus runt om i världen.

Han påstod i en artikel som publicerades i Lancet att de som behandlats med klorokin hade fler hjärtrytmstörningar och högre dödlighet än genomsnittet av patienter.

Larmklockorna ringde förstås och gjorde att WHO omedelbart avbröt en världsomfattande studie av klorokinbehandling av patienter med covid-19. Men så kom avslöjandet. Det fanns inga patienter. Allt var påhittat.

Kjell Asplunds bok om fuskande forskare är en viktig bok och borde ingå som kurslitteratur inom varje forskarutbildning. Det är också en bok som med stor behållning kan läsas av en intresserad allmänhet.

Bengt Starrin

Professor emeritus

Karlstads universitet

Litteratur:

Kjell Asplund. Fuskarna – Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen. Stockholm: Fri Tanke, 2021.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.