Krönika: Alla snubbar vill ju vara katt!

Krönikor
PUBLICERAD:
Kanske finns det en hel del att lära av coronakatten Lovis? (Ej på bild)
Foto: Patrick Pleul
Jag sitter och tittar på min katt Lovis, en ettårig sibirisk innekatt och funderar på om hon överhuvudtaget fattar att vi lever i en pandemi.

Eller tror hon att det alltid är så här hemma hos oss? Det vill säga, full uppmärksamhet och familjen hemma hela tiden. Fattar hon ens att hon är, just en coronakatt? Ja, för hade det inte varit för pandemin hade vi antagligen inte ens skaffat henne utan fortsatt använt våra vuxenargument som: Och var ska katten vara när vi är i Umeå hade ni tänkt? Och vad ska vi göra med katten när vi vill åka till Berlin? Och hur tänkte ni att vi skulle göra med katten när hela familjen är och repar i Ransäter?

Men när pandemin isolerade oss och argumenten inte längre höll, fick det till slut efter allt tjat bli en sibirisk katt då vi läst att dom är allergivänliga och förhoppningsvis skulle underlätta Olofs allergi. Och visst, det är ganska trevligt med en katt när en under ett års tid levt isolerad, där mänskliga möten i princip är förbjudna, diskussioner har satts på paus och spontana möten blott är en dröm.

Jag brukar ta med Lovis ut i sele med ett långt koppel som jag sätter fast under ett stolsben. Det gör lite ont i hjärtat på mig, som är uppvuxen med utekatter, att se hur hon spejar ut mot grannens trädgård, sökande och på jakt efter något annat. Något nytt och ouppnåeligt bortom sele och koppel. Det ligger i hennes natur. Precis som det gör för oss.

För vem vill vara fast och bunden?

Vår ”kattmamma” (uppfödaren) har berättat att den sibiriska rasen är högmodig. Att den utmanar ödet och inte ser sina svagheter. Dessutom tar dom lång tid på sig att bli vuxna.

Ju mer jag tänker på dessa egenskaper som ofta lyfts fram som problematiska (ja, vi ska helst inte släppa lös katten, har vi förstått), desto mer inser jag att det också finns nåt alldeles underbart i dessa karaktärsdrag.

Att utmana ödet lite mer kanske vi alla skulle må bra av. Att inte alltid resonera oss fram till kloka beslut eller göra riskbedömningar inför varje val, utan istället bara köra på och hoppas på det bästa. Det är klart att en då kan råka ut för ett och annat bakslag, precis som det gör för Lovis, när hon till exempel försöker hoppa över staketet men stoppas halvvägs upp i luften av sitt eget koppel.

Att inte se sina svagheter eller åtminstone inte ta hänsyn till dom, utan istället sträcka på sig och vara mer stolt kanske skulle göra oss mindre Jantebenägna. Som när Lovis sitter på insidan fönsterrutan och uppjagat ”skäller” d.v.s. klapprar med tänderna, för att skrämma fåglarna utanför och tror att dom flyger iväg av rädsla för henne. Den bristen på självinsikt skulle fler må bra av, tror jag.

Att behålla barnasinnet och dröja med att bli vuxen, kanske skulle ge oss en friare känsla och mindre kontroll och ansvarstagande. Att knuffas och gruffas lite mer för att sedan ursäkta sig med kommentaren: ”Förlåt, det var barnsligt gjort, jag vet. Men jag tar lång tid på mig att bli vuxen”. Precis som den blicken Lovis har när en sitter i ett teamsmöte och en riktigt känner hur hon kommer anfalla vilken sekund som helst. För då vill hon leka och allt annat är oväsentligt.

Jag tänker på mina egna barn som en dag ska släppas fria med vinden och vad som krävs av mig som mamma för att rusta dom att möta världen. Hur kan jag ge dom den trygghet dom behöver för att våga utmana ödet, d.v.s. att våga vara sårbara men starka nog att ta sig upp igen? Hur ska jag ge dom en självkänsla och ett självförtroende så att de ser bortom sina svagheter och istället fokuserar på sina styrkor som tar dom framåt och får dom att växa? Och hur kan jag uppmuntra deras barnslighet, ge dom stimulans i sin utveckling och samtidigt få dom att vänta med vuxenlivet? Det kommer tids nog med allt vad det innebär.

Ja, en katts kynne kanske inte är så fel ändå utan tvärtom – ett befriande drag kryddat med hybris och ett jädrar anamma (fast i ett lugnt tempo).

Kort sagt ligger det mycket i den där låten från Disneyfilmen ”Aristocats”, d.v.s. ”alla snubbar vill ju vara katt”!

Ps.

En vet att en inte är helt stabil, när en möter kirurgen på ICA och lyckas ställa samtliga frågor som kretsat i huvudet samtidigt som vi båda plockar ner gröna äpplen i varsin påse. Och när jag får ögonkontakt och han med ett mjukt leende säger: ”Vi tar det på måndag vid ditt återbesök”, börjar jag nästan gråta. För att det är så fint och det var flera månader sedan en var så nära en annan människa.

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Fakta om...

Högmod innebär en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet. Finns flera historiska exempel, inte minst uttrycket ”högmod går före fall”, som är ett bibliskt ordspråk.

Aristocats är en animerad långfilm från 1970. Filmen kretsar kring en familj av aristokratiska katter som blir kidnappade pga. ett arv, och hur en livfull katt från förorten hjälper dom.

Sibirisk katt är en storvuxen raskatt från Ryssland och är av samma typ som norsk skogskatt och maine coon. I Sverige väger hanarna normalt 4,5–6 kg och honorna 3–5 kg. Likt många stora kattraser utvecklas den långsamt och är inte helt fullvuxen förrän vid fem års ålder.

Kattspråk när katter ger ifrån sig ett klapprande ljud är det oftast ett tecken på att den är uppjagad. Ofta kan man höra det när katten ser en fågel. Detta beteende ser man endast hos innekatter då en utekatt skulle skrämma bort fågeln med klapprandet. Lätet har sitt ursprung från när katten sätter tänderna i sitt byte och med vibrerande käkrörelser borrar ner tänderna mellan bytets halskotor.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.