Insändare: "Låt mina elever stanna!”

Insändare
PUBLICERAD:
Lärare vädjar om en mer human flyktingpolitik.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Det är ovanliga tider nu. Våren är på väg, gässen har landat på åkern vid Hammarö kyrka, studenttider väntar. Det är dags för vårens utvecklingssamtal.

Utvecklingssamtalen handlar inte bara om studieresultat utan mycket om den unga människans framtidsplaner och vägar framåt i skolan och i livet överhuvudtaget. Viktiga samtal där vi som lärare får möjlighet att sitta en stund med varje elev. Den här våren! Så annorlunda. Vi kämpar med coronapandemin. Många elever tycker det är jobbigt. Men vi klarar det bra. Distanssamtal via olika digitala hjälpmedel fungerar oväntat bra. På grund av smittorisken undviker jag att sitta nära de elever som ändå absolut vill komma till klassrummet. Det finns de som ändå absolut vill träffas ”på riktigt”.

Det är de som gråter och darrar under samtalet. Se dom försöker skärpa sig och sluta skaka. De som kommer i samma kläder som de haft under hela året eftersom de levt på 1800kr/månad i fem år. De som försöker vara modiga och säga att det viktigaste är att jag har er. De som säger att jag orkar inte längre vara rädd för polisen. De som inte har gjort något brott utom att de inte blir trodda när de berättar om förföljelser, utnyttjade och krigsupplevelser. De som inte kom till Sverige före 24/11 2015. De som kämpat utan föräldrar i mer än fem år. De som trott att om de gör sitt bästa kommer de att ha en framtid här. De som under väntan på svar från Migrationsverket inte fått jobba och göra rätt för sig. De som nu på klingande svenska berättat att de fått avslag på sin asylansökan igen och bestämt sig för att fly från Sverige. De som frågar om man kan komma tillbaka till Sverige sen eftersom de har sina vänner och oss här. De som inte tror att de kan klara sig ensamma igen. De som var barn och som utvisas nu för att de fyllt 18 år.

Vad säger man till tröst?

I vilken utbildning får du lära dig vad du ska säga på ett sådant utvecklingssamtal? Under samtalens gång tänker jag att det är inte värdigt Sverige det som händer. I min förtvivlan vill jag ställa mig på torget och skrika: ”Låt mina elever stanna!”

Låt oss ha utvecklingssamtal, riktiga sådana som inte går ut på att förhindra suicid.

Det som händer här och nu i Sverige är absurt. Mina elever är en resurs för Sverige. Vi har investerat, eleverna har investerat. I Afghanistan är det krig. I Värmland i och i Sverige behövs unga människor som kan och vill jobba.

Våren är på väg och Sverige ska i sommar anta nya regler för asyl och rätten att få en fristad här.

För att försöka hålla modet uppe på mig själv som lärare skriver jag dessa rader i hopp om att du som läser ska förstå situationen. Så att vi tillsammans kan arbeta för en human flyktingpolitik. Det är bråttom. Mycket bråttom.

Lärare

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.