Insändare: Tack för Babben Larsson!

Insändare
PUBLICERAD:
Insändarskribenten känner samhörighet med Babben Larsson.
Foto: Amir Nabizadeh/TT
Käre Gud, tack för Babben Larsson! Men hur tänkte du egentligen, när du ville placera henne i rollen som Fröken Julie i Strindbergs drama, var det kanske meningen att hon skulle sluta som en firad stjärna på Dramaten?

Nåväl, det blev aldrig av och kanske var det bäst så. Jag hittade en själsfrände i Babben! Hon älskade också kor. Korna var mina bästa vänner och kamrater, ständigt närvarande i mitt unga liv.

Det var bland korna och de andra djuren jag blev den jag blev från min början som ett oskrivet blad. Som varande minst bland syskonen blev jag i första hand iakttagaren. Stum och orörlig betraktade jag verkligheten från mitt perspektiv någon aln över marken. Inte kunde jag ingripa och styra ett förlopp som liten. Tyst accepterade jag orättvisor, kritik, skvaller och förtal utan att röja några känslor.

Det fanns alltid arbete att göra för denna minsta person, jag kunde bli springpojken, den som aldrig säger nej!

När julslakten skedde i början av december fick jag röra blodet kallt med en träpinne så att det inte koagulerade, samtidigt gjorde jag iakttagelsen om vilka begränsningar som livet innebar.

Påtagligt gav livet besked, både djur och människor var i första hand skapade till att leva för att bli nyttiga varelser.

Efter slakten hade styckats sprang jag runt till backstugesittarna, de egendomslösa, med en smakbit.

De fattiga överlevde på något förunderligt sätt. Varje vår bar de brus från skogen, det var avfall från kvistar lagda i hög. Bruset lades på potatislandet som gödsel. Potatisen var basfödan, ibland kunde också slåtter med lien och potatisupptagningen hos bönderna ge daglön och kost.

Någon lyxtillvaro handlade det inte om under andra världskriget. När svenska soldater drog sig tillbaka från gränsen mot Norge fick byn ta hand om ett kompani. De låg i tält, en gift göteborgare ordnade till en säng hos en bonddotter på någon gård. Kompaniets hästar stod fastbundna under träden i en skogsdunge. De hade det nog sämst.

Kolan kostade två öre på det militära marketenteriet, men barnens fickor var tomma. Av en fattig gumma fick jag en liten marsipangris när jag kom med köttet. Den var delvis påstruken med choklad och delvis naturfärgad marsipan. Inte var jag van vid några gåvor!

Otänkbart att omedelbart äta upp denna julklapp. Till nästa jul förvarades den i en byrålåda för att användas till att se på och för att känna ägandets glädje. Sedan skulle den förtäras långsamt, då var den tyvärr så hård att delvis smaken av marsipan försvunnit.

Till de lämpliga arbetsuppgifterna för min ålder hörde att driva korna till bete på morgonen efter mjölkningen och hämta hem korna till ladugården på kvällen för kvällsmjölkningen. Under intensiva, arbetsfyllda sommarmånader då solen styrde arbetsdagens längd kändes höstmörkrets ankomst som en befrielse. Till sommarens uppgifter hörde också att barn ”jätte” korna på åkern som saknade stängsel. Det var återväxten efter höskörden som betades.

Möjligheten att göra ett tråkigt och enahanda jobb levande var att dela in korna i lag om tre, stafett var omöjligt att genomföra. Mål var lämpligt där elledningar eller telefonstolpar naturligt delade åkern. Korna använde olika rörlighet i sitt betande beroende på sitt eget vett att vara flegmatisk eller girig. När fantasin gavs tillfälle kunde matematiska kunskaper tillägnas, tabeller bokföras i minnet och returmatcher äga rum och poäng beräknas och kvalitéer jämföras. Tävlan var då som nu det samma, kloka ord från ledare, hopp och förtvivlan och lite gråt. Fantasin flödade.

Under barndomen görs erfarenheter och skapas individer. Barn blir medvetna om faror, möjligheter och ondskan. Tre gånger som jag minns kunde slutat illa för mig med ond bråd död.

Redan när jag var fyra-fem år gammal gick vi barn gent över skog och mark till kyrkan, kanske var det fyra kilometers att gå dit. Någon släkting hade skickat brev med hårda karameller, en enda skulle vara belöningen när vi kom fram till kyrkan. Utdelningen skedde på kyrkogården, genast råkade karamellen fastna i min luftstrupe, jag höll på att kvävas. Jag var säkert andfådd, detta medförde att den slank fel. Meningen var förstås att den skulle långsamt smälta i munnen.

Ett litet under gjorde att den lossnade och jag kunde åter andas. Slumpen, den som kan vara meningsfull i stora som små skeenden räddade och sparade mitt liv. Jag kanske behövdes för att bli till nytta i framtiden?

Jag fick min första fotboll när jag var tolv. En kväll skulle jag hämta korna nere vid älven och jag skruvade vackert bollen ned i älven med en perfekt snedspark, jag såg min älskade boll flyta bort i strömmen mot sjön. Jag skyndade snabbt ner i älven för att rädda bollen, kom genast under vattnet och famlade förgäves efter fotfäste. På något sätt lyckades jag vrida mig om mot stranden och sparka mig fram tills jag bottnade och tog mig upp.

När jag tittade efter bollen hade den av svallvågorna förts in till stranden. Detta har jag tänkt senare, ett sådant lyckligt slut kan omöjligt hända utan änglanärvaro, det är min åsikt. I blöta kläder och med bollen i famnen tog jag hem korna utan att berätta för någon.

Det tredje tillfället jag levde farligt var när jag hjälpte till vid kosläppet på våren då Grevinna, hon som bestämde, stångade omkull mig och sedan promenerade längst min lilla kropp utan att skada mig det minsta med sina stora klövar.

Dessa tre faror har stannat kvar i mitt minne, säkert har jag varit ute för fler risker som kunnat avsluta mitt då unga liv.

Det är så livet är, man kan bara vara på en plats och med ett händelseförlopp vid varje tid och tillfälle. Så skapas en kedja av skeenden som är varje människas liv.

Que sera sera, det som sker det sker. Det blir som det blir, så är det. Vi lär oss att leva utan att veta så mycket om framtiden mer än att det är döden som väntar. I våra trakter fanns pietisterna, de diktade: Döden kan oss icke döda, den oss för, bort från all vedermöda.

Vad är då budskapet, finns det något att lära av denna berättelse?

Jo, att slumpen som ofta hävdas som orsak till skapandet av varat och universum också kan vara full med mening i många stora och små omständigheter.

Babben kan ni med välvilja se och höra på svt play i programmet Min sanning, det är en god använd timme av ert liv.

Harry Dean Stanton, som förmodades dog med ett leende på läpparna hela 91 år gammal, spelade huvudrollen i filmen Lucky som är väl värd att se. Kanske finns den kvar på svt play? Alla behöver se sådana filmer för att kunna utveckla sin sympati och empati och betrakta sin egen ensamhet.

Minnen från förr

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.