Det är nu tio år sedan den största kärnkraftsolyckan i världen inträffade i Fukushima, Japan.
Alla andra katastrofer, exempelvis krig, jordbävningar eller dammbrott har ett slut och uppröjning och återuppbyggnad kan starta nästan genast. En nukleär olycka däremot fortsätter i generationer. Den tsunami som drabbade Japan den 11 mars 2011 fick fruktansvärda omedelbara konsekvenser, men slog också ut elektriciteten till kylningen av tre av företaget Tepcos kärnkraftsreaktorer som var i drift, vilket ledde till härdsmältor. Stora mängder radioaktivitet kom ut i luften. Lyckligtvis blåste vindarna ut över havet, så att 20-miljonerstaden Tokyo undgick att behöva evakueras. Det hade varit en omöjlig uppgift enligt Tokyos dåvarande borgmästare. Men 150 000 har tvingats lämna sina hem och otaliga kämpar fortfarande för att få företaget Tepco att betala skadestånd. Den 13 februari 2014 avslöjades att Tepco under flera månaders tid hemlighållit rekordhöga halter av strontium-90 i Fukushimas grundvatten.
Allmänhetens förtroende har aldrig återhämtat sig.
Om en kärnkraftsolycka händer är bland det första en regering gör att höja gränsvärdena för vilka strålningsdoser som anses hälsofarligt. I Japan försköts gränsen från en millisievert per år till tjugo för bostadsområden. Trots detta ligger minst 14 miljoner kubikmeter kontaminerad jord och väntar på att saneras – inpackat i svarta plastsäckar, kilometer efter kilometer.
Efter 10 år är härdsmältorna kvar och det går fortfarande inte att ta reda på hur det ser ut inne i reaktorerna. De måste kylas med 200 ton vatten dagligen, och vattnet blir starkt kontaminerat med bl a höga halter av strontium-90. En dryg miljon ton förvaras i gigantiska tankar, som ständigt blir fler och kräver allt större ytor. Nu talar regeringen om att den enda möjligheten är att börja släppa ut det förorenade vattnet i Stilla havet. Detta blir en dödsstöt för fisket och har orsakat stora protester. Enligt nyhetsbyrån AP väntas saneringsarbetet ta uppåt 40 år och kosta närmare 5 000 miljarder kronor.
Över en natt stängde Japan alla sina över 50 reaktorer. Bara 9 har startats igen efter tio år. Elransonering infördes. Kol och olja, så småningom allt mer förnybar energi har ersatt kärnkraften.
Händelserna i Japan fick stora konsekvenser för kärnkraften Europa och hela världen.
I Europa beslöt EU att alla kärnreaktorer i Europa skulle genomgå ett så kallat stresstest. Det visade sig att alla hade stora säkerhetsbrister som måste åtgärdas. EU beslöt senare att alla reaktorer måste vara försedda med ett separat nödkylsystem senast 2021. EU beslöt också att höja försäkringsansvaret för kärnkraftsföretagen från 3 miljarder kr till 12 miljarder kr. Småpengar jämfört med de verkliga kostnaderna om en olycka skulle hända och inget annat än en subventionering av kärnkraften.
Tyskland stängde nästan omedelbart de sju äldsta kärnkraftverken. Angela Merkel gav ett försäkringsbolag i uppgift att beräkna vad en motsvarande olycka i en tysk kärnreaktor, belägen mitt i ett tättbefolkat område som de flesta där, skulle kosta. Beräkningen landade på ca 160 000 miljarder kr. I juni 2011 röstade samtliga politiska partier för att all kärnkraft ska vara avvecklad 2022. Även Italien och Schweiz beslutade om stängning.
I Sverige har härdsmältan i Fukushima indirekt lett till stängningen av Ringhals 1 och 2. Vattenfall tyckte att det skulle bli för dyrt att rusta upp sina äldsta reaktorer med nya nödkylsystem för att få tillåtelse att driva dem vidare.
2012 erkände Tepco att härdsmältorna i Fukushima eventuellt kunnat undvikas. Företaget kände till behovet av förstärkt tsunamiskydd men valde att inte agera. Anledningen var rädsla för att åtgärderna skulle tolkas som bevis på bristande säkerhet och ”ge bränsle till antikärnkraftsrörelserna”.
Efter tio år har betydelsen av kärnkraftsolyckan i Fukushima glömts bort. Säkerheten får vika för ekonomin. Vi vill påminna om att kärnkraft fortsatt är en livsfarlig och mycket kostsam energikälla.
Liv Jofjell