Krönika: Vad jag lärt mig under pandemin

Krönikor
PUBLICERAD:
”Kristider har också förmågan att fösa människor samman och jag har vunnit nya insikter.”
Foto: Johan Nilsson/TT
I ett år har vi nu befunnit oss i coronans grepp. Den 11 mars 2020 tog viruset sitt första liv i Sverige och samma datum deklarerade WHO att världen nu befann sig i en pandemi. Vi har sedan dess levt i kristillstånd med tuffa restriktioner och nedstängningar.

Det är sorgligt att det blivit ett normaltillstånd att inte kunna kramas. Jag kommer ihåg den 11 mars förra året. Jag satt på tåget mot Ronneby för att uppträda. I tågkupén rådde en stillsam panik. En chokladätande kvinna bredvid mig spritade frenetiskt sina händer efter varje tugga. En bit choklad, handsprit, en bit choklad, handsprit, o.s.v. Jag tänkte att om hon fortsätter i samma takt så kommer hon ligga golvad innan nästa station. När jag skulle gå på toaletten så sparkades dörren upp av en man som inte ville ta i handtaget. Han kom ut med sina nytvättade händer i en lodrätt vinkel, han såg ut som en doktor på väg till en blindtarmsoperation. I tågets korridor möttes våra blickar och rädslan speglade sig i varandras ögon. Vi var alla i klorna på ovissheten.

Ett år senare lever vi fortfarande med denna osäkerhet. Förra våren kunde människor säga Vi ses till midsommar med en ton av att pandemin skulle ha försvunnit tills dess. Vi har lärt oss att verkligheten är mer komplex och vi tar inget för givet längre. Vi har lärt oss att det inte är lönt att leka spågummor och även om vaccinerandet nu rullar på så är vi varsamma med vår optimism inför framtiden. Vi har lärt oss att läget kan ändras snabbt från en dag till en annan.

Även om jag önskar att pandemiåret skulle förblivit ogjort så går det inte att komma ifrån att jag fått många nya insikter. Hur har året med pandemin påverkat mitt liv och vad har jag lärt mig?

Jag har lärt mig trä på ett munskydd korrekt. Jag har lärt mig att även tvätta ovansidan av mina händer samt att tvål och vatten alltid trumfar handspriten när det gäller corona. Jag har lärt mig att toalettpapper är det sista jag behöver hamstra i kristider och jag har lärt mig vilka klockslag som det är minst antal människor i butiken. Jag har lärt mig uppskatta lådvin istället för flaskor för de räcker längre.

Så många nya subtila förmågor jag berikats med. Jag har lärt mig att hålla andan när jag passerar människor ut från mataffären och jag har optimerat min förmåga att moffa en chokladbit på parkeringen utan att behöva nudda den med mina fingrar. Jag har lärt mig en massa digitala lösningar för att kunna jobba på distans. Jag har insett det praktiska i att kunna bära finskjorta och mjukisbyxor under viktiga möten, frågan är om jag någonsin kommer bära jeans igen. Jag har lärt mig att träna på vardagsrumsgolvet och jag vet minsann hur kurvorna ska plattas till. Jag har lärt mig uppskatta diagram och statistik och jag kan äntligen stava till ordet epdemolog...epidemo…epidemiolog.

Kristider har också förmågan att fösa människor samman och jag har vunnit nya insikter. Jag har blivit mer ödmjuk inför livet, då jag har fått en liten insikt i hur skört det kan vara. Det kan låta jävligt klyschigt men jag har insett hur viktigt det är att vårda mina relationer. Gemenskap är det finaste vi har. De här insikterna betyder kanske ändå ingenting, de kommer säkert försvinna lagom till dess att pandemin är över. Kanske jag då kommer återgå till mitt normala tillstånd igen, att oroa mig över skitsaker och glömma bort att ringa mina nära och kära. Det är otroligt hur snabbt vi anpassar oss till vår rådande livssituation men också hur snabbt vi trillar tillbaka i gamla hjulspår.

Det är med en blandning av skräck och nyfikenhet som jag fantiserar om vart jag befinner mig nästa år den 11 mars. Vilka insikter och lärdomar har jag då fått?

Instagram

Mjuk

Varm

och stenhård

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.