Krönika: En trött betraktelse över samhällsfrågorna

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”Varför blev det plötsligt genomslag för något som kvinnorättskämpar tjatat om i väldigt många år?”
Foto: Claudio Bresciani/TT
Nu stundar Internationella kvinnodagen. Det betyder att det ramlar in mail i min dator med ämnesraden ”Kamp! Krossa!”
Ett gammalt stridsrop från de feministiska kamraterna från förr. Så här års är det läge att se över vad som händer med systerskapet och feminismen, utvecklas jämställdheten eller lever vi i backlash?
Måste jag upp på barrikaden (igen)?

Det måste påpekas att det i så fall inte blir något direkt stormande utan snarare ett matt kravlande och finns det inga bra handtag att häva sig upp med lär jag bli snöpligt sittande.

Tant har blivit gammal och trött och det har varit ett gnagande dåligt samvete i flera år nu – att mina insatser för en bättre värld numera är små, näst intill obefintliga. Just vad gäller jämställdheten gör det nog inte så mycket. Efter att ha läst reportageboken ”Klubben” om Svenska Akademin och ”kulturprofilen” och streamat amerikanska serien ”the Morning Show” är det tydligt att #metoo faktiskt förändrade perspektivet radikalt. För den som likt mig harvat med de där frågorna i hela sitt vuxna liv var det oväntat och naturligtvis frågar jag mig… varför? Varför blev det plötsligt genomslag för något som kvinnorättskämpar tjatat om i väldigt många år? Anmälningarna och argumenten och studierna och faktasamlingarna har funnits länge, det var liksom inga nyheter att kvinnor i karriären utsattes på olika sätt och att unga kvinnor var tillåtna villebråd för slippriga angrepp och ”roliga” historier. Men på några månader förändrades samhällsklimatet totalt och det sitter i rätt bra även om jämställdhet liksom demokrati ständigt måste underhållas för att bibehållas.

Det ska också invändas att enligt Brå ökade antalet anmälda kvinnomisshandelsfall med 61 procent under pandemins första månader (övriga misshandelsfall minskade under samma tid med tio procent) så vägen går inte spikrakt men att #metoo gav bestående förändringar i samhällsklimatet är jag säker på.

Nu var kvinnofrågorna förstås inte de enda samhällsfrågorna en världsförbättrare hade på agendan så nu kan det vara dags att kasta sig över klimatet, flyktingfrågan och välfärdens värnande, men jag undrar istället stillsamt om jag möjligen kan få lägga av nu? Kan jag få sitta här lite förnöjsamt med mitt dragspel och njuta mitt otium? Eftersom jag likt fabelns gräshoppa levt mer för dagen än för pensionen är det ett rätt torftigt otium, en fördel med det är bland annat att jag inte behöver fundera över hur kul det är med husbil, i karantäntider behöver jag inte förarga mig över att den årliga utlandssemestern fryser inne och jag ägnar mig mera åt pensionärssporter som ”jaga-kort-datum-lappar-på-livsmedel” än golf.

Via mina pensionärstidningar och Claes Elfsberg har jag fått lära mig att ålderismen råder – att bli gammal betyder att man inte längre räknas. Jag tycker det är rätt skönt. Jag tycker det känns rätt bra att häva över hela problematiken till nästa generation och säga: ”Vassego – ta över med kraft och mod och gör något ÅT allt som inte är bra. Bygg vidare på välfärden, lös flyktingfrågan, innovera bort klimathotet, ha så kul! ”

Jag är på det stora hela nöjd med hur jag blivit behandlad i mitt liv. Jag har fått gå i skolan, mina tänder har lagats, jag har fått lära mig simma och även om mitt kön inte var det vinnande var jag vit och västerländsk och har fått rösta och säga vad jag vill i debatten. Jag har demonstrerat mot orättvisor – kriget i Vietnam, militärkuppen i Chile – t o m för den alternativa Melodifestivalen, och jag har kunnat lifta runt Europa som ensam kvinna (visst, visst – tafsande och skamliga förslag var mer regel än undantag men jag kom dit jag skulle utan att ha blivit våldtagen).

Jag vill alltså vara en liten gumma som spelar dragspel – hur ska jag kombinera det med mitt världssamvete? När flyktingströmmarna var som störst 2015-16 försökte jag engagera mig bland annat genom språkcaféer. Det gick inget bra. Jag tyckte det var svårt och oinspirerande att sitta och konversera om… just ingenting. I efterhand tänker jag att jag skulle ha försökt dra igång en matlagningscirkel eller ett volleyboll-lag eller en snickarkurs, vad som helst som kunde ge oss något att prata OM.

Jag hittar ett exempel i ideella föreningen Hållihopp som bildades 2017 för att man upptäckte att ensamkommande flyktingbarn hade svårt att komma in i samhället. Genom fotboll, kulturbesök, gemensam matlagning med middagar och utflykter har man försökt integrera och skapa nätverk.

Man har hjälpt till med övningskörning, utbildningsansökningar med mera.

Det är där en trött tant kan komma in med sitt dragspel. I och för sig kanske inte ensamkommande gossebarn är så intresserade men nog nog ginge det att skapa mötespunkter där man musicerar ihop? Enligt Länsstyrelsen ska 244 nyanlända anvisas till Värmland under 2021. 115 hamnar i Karlstad eller Kristinehamn, jag bor ju mitt emellan. Och om någon månad är jag förhoppningsvis vaccinerad och kan försiktigt börja röra mig mera i samhället. En liten damorkester med nyanlända och tanter skulle sitta fint! ”Drömmen om Elin” arrangerad med utomeuropeiska influenser… se där en tanttolkning av ”Kamp! Krossa!”

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.