Coronastrategin står och faller med arbetarklassens kvinnor

Ledare
PUBLICERAD:
”Sveriges coronastrategi är anpassad för medelklassen”, konstaterar LO-ordföranden Susanna Gideonsson.Hennes medlemmar jobbar under helt andra villkor.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Kontrasterna blir verkligen aldrig så uppenbara som när två olika coronaverkligheter möts på en bensinmack där medelklassen gjort ett stopp på väg upp till fjällen på sportlovet.

Där möts personalen som inte har några andra alternativ än att vara fysiskt på jobbet trots riskerna det medför, med alla som tröttnat på att ha jobbat hemifrån köksbordet ett helt år och belönar sig med en resa till Sälen.

Veronica Olsson jobbar i köket på Mac 45, en bensinmack i Värnäs i Torsby strategiskt placerad för att fånga upp alla långfärdsresenärer från västkusten på väg till och från fjällen som behöver tanka, äta eller gå på toa.

Till Aftonbladet berättar hon, mitt under Västra Götalands sportlovsvecka (25/2), om hur personalen emellanåt känt sig tvungna att låsa dörren till macken och låta en vaktmästare slussa besökarna in och ut.

”Man känner sig utsatt”, medger hon. ”Samtidigt är det vårt jobb och levebröd”.

Att stänga under pandemin går inte. Att jobba hemifrån går inte. Att hålla tillräckligt avstånd går inte heller. Och varje dag möter personalen personer som har råd att inte riktigt ta pandemin på så blodigt allvar eftersom de själva kan välja precis hur exponerade för viruset de vill bli.

Personer som har lyxen att jobba hemifrån, som inte behöver trängas i rusningstrafik i kollektivtrafiken, som kan passa på att gå till affären när det är som minst med folk och få en större datorskärm och en kontorsstol hemskickad av chefen.

”Sveriges coronastrategi är anpassad för medelklassen”, konstaterar LO-ordföranden Susanna Gideonsson.

Ändå står och faller Sveriges coronastrategi med arbetarklassen som ser till att landet rullar på som vanligt.

Det är LO:s medlemmar som ansvarar för allt vi lyxlirare behöver. De tar hand om våra barn i förskolan, håller rent på avdelningarna, fyller matbutikernas hyllor och sitter i dess kassor, kör bussen och taxibilarna, jobbar hemma hos äldre i hemtjänsten och sliter i vården som undersköterskor.

Och till skillnad från hemarbetarna är det för många av dessa grupper inte bara omöjligt att hålla social distans på jobbet – de har långt ifrån fått den skyddsutrustning som behövs för att jobba säkert.

Färre än en av tio LO-arbetare har kunnat jobba hemifrån under pandemin, visar en ny rapport från LO.

Men det stannar inte där. En överväldigande majoritet av LO-kvinnorna, åtta av tio, jobbar dessutom i kontaktyrken där en stor del av arbetet innebär kontakt med andra människor som inte är anställda. Hur håller man fysisk distans till nån som behöver hjälp att klä på sig eller äta? Hur håller man fysisk distans till nån som är rädd och orolig och behöver en hand att hålla?

Inte heller kan denna grupp räkna med samma uppbackning från chefen. Bara hälften av dem som befinner sig i denna utsatta arbetssituation menar att deras arbetsgivare ansträngt sig för att minska riskerna för smitta och nästan lika få att de fått tillräcklig skyddsutrustning.

Så dessa kvinnor har, så klart, oftare blivit sjuka under pandemiåret. Men eftersom så många av dem sitter i otrygga anställningar, har låg lön eller har en så ansträngd arbetssituation med för få kollegor att allt skulle falla ihop om de inte kom en dag, har två av tio gått till jobbet ändå.

Hur ska vi nånsin kunna kompensera alla dessa kvinnor för uppoffringen de gjort under pandemin? Ja, hur ska vi ens kunna samla politiskt stöd för att sätta stopp för hotande nedskärningar i de ekonomiskt pressade kommuner de jobbar i?

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.