Vi spårar järv: ”Som en pälsmössa med stora fötter”

Härom kvällen fick länsstyrelsens naturbevakare Fredrik Wilde telefontips om intressanta spår lite norr om Älvsbacka. Morgonen efter är han på plats och kontrollerar.

– Ja visst är det järv, säger han.

Vi står i kanten av ett hygge anpassat för vitryggig hackspett och tittar ner i snön som dröjer sig kvar i denna klimatzon i de nordligaste delarna av Karlstads kommun. Spårlöpan kommer uppifrån den lite tätare skogen och går över hygget ner till uppfartsvägen till gården i närheten.

– Det kan vara lite krångligt med järvspår i vissa snöförhållanden. Ibland syns inte femte tån, och då liknar spåren lodjurens. Men här syns femte tån. Däremot är det svårt att säga om det är en stor eller liten järv som gått här. Spåren flyter ut när snön smälter som nu, säger Fredrik Wilde, som knäböjer bredvid spårlöpan med en tumstock.

– Visst kan det fungera att ha med en snusdosa eller tändsticksask för att visa proportionerna när man tar bild på spåren. Men både dosorna och askarna kan vara olika stora, så det är bättre med tumstock. Då kan man mäta avstånden mellan spåren också.

Det kan nämligen säga en del om vilket djur som trampat fram. Järven skyndar oftast fram i galopp eller språng. Men här har den lite förvillande tassat fram i makligare takt, likt lodjuren.

– Ett annat kännetecken är att järven är hälgångare. Den har en häl på bakre trampdynan på framfoten som den sätter i markant, säger Fredrik Wilde.

Vi lägger våra händer bredvid spåren i snön och konstaterar att det är rejäla fossingar de har, dessa mårddjur.

– Ja, en järv är som en pälsmössa med stora fötter, skojar Fredrik Wilde.

Men faktum är att de består av mycket päls. En vuxen järv kan bli mellan 65 och 105 centimeter lång, plus 13 till 26 centimeter svans. Honorna väger dock inte mer än nio till elva kilo och hanarna fjorton till sexton. De stora fötterna gör det möjligt för dem att röra sig långa sträckor på energisnålt sätt.

– Bland rovdjuren som vi spårar är det de första som går ovanpå snön medan lodjur och vargar sjunker genom skaren. Är man osäker på vilket spår man hittat kan man provtrampa försiktigt själv. Är det lätt att trampa ner i snön så är det som regel järvspår man ser ovanpå snön.

Järven är på väg att återetablera sig i Värmland. Från att för drygt ett decennium sedan mest ha funnits i Nordvärmland har den nu spridit sig över större delen av länet.

– Förra inventeringssäsongen konstaterade vi tre föryngringar i länet. Och egentligen är det bara i de sydvästligaste delarna av länet som de inte är etablerade än. I väster finns de ner till Gunnarskog och det är ju lämpligt eftersom järven var kommunsymbol där förr, ler Fredrik Wilde.

Ja, en gång i tiden var järven faktiskt symbol för hela Värmland under en kort period innan Erik XIV bestämde att vi skulle ha en örn. Något Fredrik Höglund i Värmlands heraldiska sällskap berättade mer om i VF för några år sedan.

I södra delarna av länet finns järv ända ner till Karlstad.

– När folk blir förvånade över det brukar jag säga att det finns järv ända ner till Löfbergs arena. Det är väl att skarva en aning, men här ser du en järvhona vid Almars gård 2018, säger Fredrik Wilde och håller upp mobilen där han visar en bild från en viltkamera.

Att det var en hona som fångades på bild kunde han konstaterar strax efteråt genom att studera lämningarna. Som så många andra djur kissar och bajsar järvar för att markera sitt revir.

– Och då kan man mäta avståndet mellan spillningen och urinfläckarna. Avståndet är kortare för honor än hanar. Hannarna skvätter dessutom oftare än honorna, fem till sju gånger per kilometer jämfört med två till tre för honorna. Så om man följer en spårlöpa och det är tätt mellan urinmarkeringarna är det troligen en hanne som markerat, säger Fredrik Wilde.

Järvstammen mår relativt väl. Fjolårets inventeringsrapport visade 164 föryngringar i Sverige och Norge. Tre av dem dokumenterades i Värmland, en i Dejetrakten och två längst upp i norra Klarälvdalen. Totalt beräknas det nu finnas 687 järvar i Sverige, vilket är mer än referensvärdet för gynnsam bevarandestatus som är 600.

Just när det gäller inventeringen har den varit lite knepig att anpassa till värmländska förhållanden.

– Den etablerade metodiken bygger på spårning i fjällmiljö där man kan åka skoter. Men här där vi kanske inte har lika mycket snö och mer skog är det lite svårare. Men vi använder oss av viltkameror och dna-analyser också.

Dna hittar man förstås i spillning, men på senare tid har man också börjat prova en nordamerikansk metod, berättar Fredrik Wilde. Vid åtelkameror, det vill säga stationer där man lägger ut exempelvis delar av rådjur för att locka järv att komma och äta och samtidigt bli filmad och fotograferad, har man fäst krokodilklämmor nära köttet så att några strån från järvens päls ska bli kvar. Dessa strån kan man sedan använda för dna-analys.

För drygt tre år sedan följde VF med Fredrik Wildes kollega Per Larsson till en sådan åtelkamera i trakterna av Branäs.

– Men det är fortfarande mycket vi inte vet om järvens liv här nere i de skogigare delarna av landet. Förr brukade man säga att en förutsättning för järvetablering var att det fanns vargrevir i närheten eftersom järven gärna äter resterna av vargens byte. Men kanske går det lika bra med sådant som människor lämnar. Vi har i alla fall sett att järvar gärna söker sig till slaktrester under älgjakten, säger Fredrik Wilde.

– Fast älgjakt är det ju inte året om. Så vi försöker ta reda på mer. Där pågår forskning i samarbete med Norge i projektet Grensevilt där man undersöker hur älg, varg och järv interagerar.

Järven skulle kunna slå älg själv, men i så fall de allra yngsta, nästan nyfödda kalvarna. Troligare är att den får lita till vargen eller älgjägare för att få älgkött. Den kan också tänkas sno åt sig rester av sådant lodjur och rävar jagat. På egen hand kan den fälla byten som harar, rådjur och skogsfåglar som tjäder.

– Och kanske vildsvinskultingar. Här har vi i alla fall vildsvinsspår, säger Fredrik Wilde och tittar en bit bredvid järvspårlöpan.

Vildsvin är också en djurart som är på väg att sprida sig över en stor del av länet.

Även om man inte vet allt om hur järven lever i skogarna, så vet man att den rör sig över stora områden.

– Hanarna över tre gånger så stora områden som honorna. Och hanarna skaffar ungar med flera honor, berättar Fredrik Wilde.

På så sätt beter den sig som lodjuren där hanarna vänslas med flera honor. En parningssäsong som lämpligt nog drar igång nu i mars för kattdjuren. Därför slutar inventeringssäsongen för lodjur på söndag. När parningen är igång blir det för svårt att reda ut om det är två vuxna djur eller hona med unge man ser spår efter.

Men med järvarna är det annorlunda.

– De har en lång parningstid från april till augusti och så har de fördröjd fosterutveckling, det befruktade ägget utvecklas inte förrän under midvintern. Så järvungarna föds nu i februari/mars, berättar Fredrik Wilde.

Järvinventeringen och -spårningen började 1 februari och pågår ända till juli. Även om snön är på väg att tina bort just nu kan det tänkas komma ytterligare något snöfall under vårvintern. Sedan är det dna-spår och viltkameror länsstyrelsens personal får förlita sig på.

Och på tal om spår. Hygget där vi står och tittar på järvspåren ligger bara några kilometer från höjderna där VF var med Fredrik Wilde och spårade varg för drygt två år sedan.

– Men i det reviret har vi bara sett enstaka spår i vinter. Vi har ytterligare ett område bortåt Filipstad där det är väldigt tomt och vi skulle vilja undersöka mer. Den inventeringen pågår till sista mars, men förutom de här två platserna har vi rätat ut de flesta frågetecknen och börjar bli klara.