Det Mogwai gör är fortsatt fullständigt unikt

Skivor
PUBLICERAD:
Mogwai.
Foto: Antony Crook
”’As The Love Continues’ är allra mest något så unikt som ett vanligt Mogwaialbum.”
Indie

Mogwai

As the Love Continues

(Rock Action/Border)

Betyg: 4

Glasgows postrockinstitution Mogwai har allt sedan debuten 1997 idogt experimenterat med noise, drone, slowcore och rock. Många är kostymerna de försökt att kläda sig i, men man kan bara nästan beskriva dem som ett metal-, konstrock- eller indieband. Tack och lov lyckas de enbart med att vara Mogwai. Så har de något kvar att bevisa?

Kanske är det att bara skriva en vanlig låt. ”Ritchie Sacramento”, inspirerad av David Berman från Silver Jews och andra bortgångna vänner, är ett stycke som både i tempo och struktur är karriärens claim to fame i radiofåran. När gitarristen Stuart Braithwaite väl harklar sig och ställer sig bakom mikrofonen brukar det bli väldigt bra, det har han bevisat ända sedan 1999 års ”CODY”. Jämfört med nittiotalets filmiska släpighet hittar ”Ritchie Sacramento” stuns, skärpa, en saftig ekoindränkt ljudbild och en catchig refräng. Jag är inte helt säker på om jag skulle vilja ha ett helt album av den varan, men den är otroligt stark i sammanhanget.

För ”As The Love Continues” är allra mest något så unikt som ett vanligt Mogwaialbum, nästan helt instrumentalt med explosionerna och den intensiva lågmäldhet som legat mig så varmt om hjärtat under hela mitt vuxna musiklyssnande. Jag minns fortfarande så väl när skottarna reste sig ur askan efter ett par svaga album med praktverket ”Mr. Beast”, men det var ju femton år sedan nu. Sedan dess vill jag särskilt nämna det undersköna soundtracket till ”Les Revenants” från 2013 och den exakt tio år gamla riviga skivan med det ack så älskvärda namnet ”Hardcore Will Never Die, But You Will”.

Titlarna går inte av för hackor nu heller. Det går nästan inte att låta bli att nämna ”Fuck Off Money” som är klassisk Mogwai kryddat med vocoder, eller ”It’s What I Want to Do, Mum” med ett på bekant manér långsamt uppbyggt crescendo. Dessutom känns ”Midnight Flit” som en upplyst väg inför framtiden, där gruppen laborerar med elektronik jämte gitarrutflykterna, samt lånar in en stråksektion som minst sagt gör skäl för lönen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.