Krönika: Nattlampor i mörkret

Krönikor
PUBLICERAD:
”Kvällsljusô” hindrade allt otäckt från att smyga in.
Foto: FREDRIK PERSSON
Ett starkt minne från min uppväxt i Hagfors är Värmullsåsen, skidbacken som ringlade ned för berget i hembyn.

Under min uppväxt var skidanläggningen i sin glansdag och hundratals människor besökte Hagfors för att ta del av det som kanske var Mellansveriges bästa skidanläggning. Skidbacken är sedan flera decennier nedlagd men på toppen av Värmullsåsen är utsiktstornet fortfarande ett välbesökt turistmål. Bredvid utsiktstornet står en radio- och tv- mast. I toppen av masten lyser en röd lampa. Utan att dra någon parallell mellan Hagfors kommun och Mordor så liknar masten Saurons torn där den står och blickar ut över den nordvärmländska vildmarken med sitt allseende öga.

Masten gick att se från fönstret i mitt barndomshem. Det tycktes vaka över bygden. Jag kommer ihåg att jag fann något tryggt i mastens ljus, något fint i den röda lampan som i ur och skur, snöstormar, åskväder och dimma stod där och spred sitt sken. Det fanns något tröstefullt att det i kylslagna nätter fanns ett ljus tänt i fjärran, ett bloss som brann där i mörkret. Masten påminde kanske om min barndoms nattlampa. ”Sätt i kvällsljusô!” Så brukade jag säga till pappa när det var läggdags. ”Kvällsljusô” var vad jag kallade den lampa som min pappa tryckte in i kontakten om kvällarna. Med sitt orangeröda ljus var den ett fyrtorn när jag närmade mig nattens vassa klippor och den skänkte lugn när skuggorna kröp över täcket. Tänk att en liten lampa kunde fylla en sådan viktig funktion. Det var som om det lilla skenet hindrade allt otäckt från att smyga in, det fick mig att slappna av. Ljuset smittade mörkret med liv. Det bästa var då pappa både satte i nattlampan OCH lämnade en springa i dörren så jag kunde höra mina föräldrar prata på undervåningen. Det blev en oslagbar kombination som fick mig att somna gott. Som vuxen har jag kvar mina nattlampor. Min mobiltelefon brukar fylla den funktionen. Ibland när jag bor på hotellrum och får svårt att sova så brukar jag trycka in mina hörlurar och starta en podd. Jag låter telefonen ligga uppslagen så att skärmens ljus sprids i taket. Kombinationen av ett skvalande poddavsnitt och ljuset brukar få mig att finna ro och slappna av.

Vi lever i kaotiska och svåra tider. Vi ställs som civilisation inför stora utmaningar just nu. Det är lätt att fastna i tron att tiden vi lever i är den tuffaste i människans historia. Jag tror inte riktigt det stämmer. Jag tror att alla generationer kan säga att just de levde i den värsta av tider. Sanningen är att alla årtionden och släkten haft sina prövningar och svårigheter. Det är häftigt att vi kan gå igenom så mycket skit men ändå fortsätta dansa, skratta och älska. Människans förmåga att orka fortsätta leva trots jävligheter är häpnadsväckande. Det behövs bara en fingerborg med tillförsikt för att vi ska härda ut de mest obarmhärtiga av händelser. Ibland kan jag känna hur mörkret trycker ovanligt hårt från alla håll. Ibland kan jag få känslan av att jag sitter i en dykarklocka på väg ner i en djuphavsgrav. Jag kan känna hur livsenergin och inspirationen är låg. Om jag då tittar ut genom fönstret så kan jag se hundratals andra klockor på väg ner i samma djup och från varje fönster lyser ett litet ljus. Det är skenet från andra hjärtslag som brinner där i dunklet, som utkämpar sin egen kamp mot världens jävlighet. Det är en stjärnhimmel av mänsklighet som smittar mörkret med liv. Det skänker mig hopp, det gör mig lugn.

Plus & minus

Plus: Att ta en gofika och känna sig nöjd med livet. Semlan som en helig symbol över att unna sig och njuta utan en enda tanke på kaloriöverskott och nyårslöfte.

Minus: Att den där djävulsbullen dimper ner innan julgröten hunnit kallna. Då jag precis ätit en semla men ändå längtar efter den andra, den som förföriskt ropar mitt namn från kylen.

Instagram

Här ligger mitt hjärta

och sover på både is, ren och får

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.