Krönika: Respekt blir ett luddigt argument

Krönikor
PUBLICERAD:
”Jag tänker vårda alla de bevis för medmänsklighet och innovation som kommit via pandemin och ignorera de fuskare och myglare som försöker gå före i vaccinationskön”, skriver Cecilia af Jochnick.
Foto: Peter Bäcker
Ni behöver inte respektera mig för fem öre. Så länge ni inte knuffar omkull mig eller snor pelargonerna på mammas grav eller … ja, alltså jag kräver hyfs, men inte hyfs mot just mig utan även mot barn, tonåringar och vuxna och varför inte lite hänsynsfullhet mot hundar och katter eller till och med klimatet medan vi ändå håller på?

Frågan om den där respekten är – vem ska visa den och i vilka sammanhang? Just nu används dödstalet på äldreboenden som argument för att vi i Sverige struntar i att ”värna om våra äldre” Jag får medge att jag inte blir klok på de där siffrorna och facit har vi inte. Möjligen är det tydligt att vi överrumplades och nedrustningen av välfärden under ganska många år gjort att det inte fanns kompetens eller resurser att sätta in.

Men lyfter jag blicken påstår jag att dylikt inte fanns i förskolor, skolor eller på arbetsplatser heller då i början av pandemin, men det gjorde inte så mycket för de som smittades då dog inte alls i samma utsträckning. De blev ”bara” orsak till att smittan fick fäste och därmed kunde sippra in i äldreomsorgen. Det var inte di gamles personal som reste till Alperna och glammade på after ski…

Om det ska komma något gott ut av den här pandemin kan det bli att vi tänker om vad gäller äldreomsorg, ungefär som vi sent omsider tänkt om vad gäller varuproduktion – där klimatavtrycket har blivit en faktor som visserligen inte tas på fullt allvar men som ändå börjar räknas med i produktionskostnaderna. Om man nu ser smittorisk som en viktig faktor i omsorgen borde det få effekter i personaltänkandet. Smittorisken minskar med stabil, välutbildad personal med rätt utrustning och arbetsscheman som betyder att de slipper fara runt som skållade troll (då tänker jag på hemtjänsten). Följaktligen slipper ”brukarna” möta nya ansikten lika ofta. När man hinner lära känna varandra kan förenklande och individualiserade rutiner etableras. Tänk själv när du börjar på ett nytt jobb eller flyttar till ett nytt ställe – i början går det åt en massa extra energi till att begripa hur man smidigast ska få tillvaron att fungera, i en organisation där man hela tiden ska jobba i miljö man inte hunnit lära sig, med människor man inte hunnit lära känna – det blir ett jäkla energiläckage för alla inblandade.

Nu väntar vi med spänning på att vaccineringen ska bli så omfattande att restriktionerna kan lätta. Jag vet inte var i turordningen jag står, i början var jag i riskgrupp, inte för att jag var tillräckligt gammal men för att jag är fet – numera vet jag inte hur min riskgrupp klassas, men på mitt vanliga ansvarslösa och förtroendefullt svenska sätt tror jag att vi kommer att bli vaccinerade allihop före hösten och en månad hit eller dit för just mig är inte så jämrans viktigt. Och detta lättsinne beror bland annat på att det verkar vara rena lotteriet vem som blir allvarligt sjuk eller till och med dör om man blir smittad. Sannolikheten för att jag hör till de som drabbats är så himla svår att uppskatta, en multisjuk bekant lyckades segla igenom covid utan särskilt mycket besvär, en annan kärnfrisk Vasaloppsåkare i 40-årsåldern var sjuk i en månad med flera omtag av feber och helt under isen efteråt.

Och nu läser jag att de sänkt 70-plus till 65-plus för dem som ska vaccineras efter första vågen, jaha, där avancerade jag i kön. Lite köksbordsepidemiologiskt tycker jag de borde ha satsat på arbetsföra och tonåringar först, filosofen Tännsjö argumenterade för detta och tyckte det lät logiskt, om vi vaccinerar de som driver smittan så minskar ju risken för alla. Medan det kan tänkas att folk blir mera antivaccinering ju längre tiden går och faran inte känns lika överhängande…

Jag vill hellre bo i ett samhälle som rationellt kan förklara sina prioriteringsbeslut utifrån ren nytta än ett där man låter luddiga argument om exempelvis ”respekt” styra. Som pensionär har jag betydligt större möjlighet än en arbetande medborgare att anpassa mig till alla restriktioner. Jag behöver inte träffa folk (fast det börjar verkligen suga att inte få göra det) jag kan välja vilka tider jag handlar, och eftersom jag levt så många år är ett-två års isolering relativt sett inget att stressa upp sig över. Jag kanske rent av borde stå sist i kön när jag tänker efter.

I februari för tjugutalet år sedan stod jag i snöyra och hackade hösilage ur en plastbal till hästar jag egentligen inte längre hade råd med. Jag var cancersjuk, nydumpad och utan uppdrag (eftersom min tid gick åt till behandling) eller skyddsnät (optimistisk egenföretagare) Dessutom med en riskerad dödlighet som innebar att jag kanske inte skulle få se min då fyraåriga dotter växa upp. Jag muttrade då oavbrutet två mantran mellan tänderna i takt med hackandet: ”Allt är precis som det ska vara” och ”Vad som helst kan hända när som helst”.

”Vad som helst” hände för ett år sedan och visst har det varit häpnadsväckande att se hur en hel värld plötsligt kan vidta åtgärder som ansetts helt omöjliga när klimatförespråkare har argumenterat för dem? Jag tänker vårda alla de bevis för medmänsklighet och innovation som kommit via pandemin och ignorera de fuskare och myglare som försöker gå före i vaccinationskön.

Så nej! – ingen behöver visa mer respekt för mig än för någon annan medmänniska.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.