Per Skålén är professor i företagsekonomi vid Karlstads universitet och verksam vid Centrum för tjänsteforskning (CTF) som räknas till ett av världens främsta forskningscentra med inriktning på tjänster och värdeskapande. Hans egna forskningsområden handlar om innovation, marknadsföring och tjänster inom organisationer och företag.
Per Skålén har prisats för sin forskning, fått flera utmärkelser och varit gästforskare vid internationella universitet som Stanford universitetet i USA. Han disputerade 2002. Några år senare blev han docent och karriären kröntes med en professur 2010.
Men det var inte något som han hade gått och drömt om. Om akademiska studier visste han inte mycket.
– Jag hade inga akademiker i släkten, säger han.
Hur som helst blev det studier i ämnen som statsvetenskap, sociologi, filosofi, idéhistoria och företagsekonomi.
– Jag sökte en doktorandtjänst i statsvetenskap. Men blev inte antagen.
Istället blev det företagsekonomi.
För något år sedan hamnade han i toppen på den vetenskapliga rankinglistan. Han finns med på listan över de 100 mest internationellt citerade forskarna inom samhällsvetenskap i Sverige.
Per Skålén är en debattglad person. Han tillhör den alltför lilla skara av forskare som återkommande skriver artiklar om aktuella ämnen i dagspress.
– Som akademiker har man som uppdrag och skriva och reflektera över saker och ting i samhället. Tycker det är en viktig uppgift.
Analyser av makt och frågor som rör ekonomins roll engagerar. Och intresset för dessa områden tog fart efter avhandlingen.
– Jag la ner mycket tid på att läsa in mig för att kunna tillämpa maktanalyser på olika samhällsfenomen.
Det gäller att inte blunda inför viss typ av samhällsvetenskaplig litteratur, säger han, utan istället ha en öppen attityd oavsett om det gäller ekonomer som Karl Marx eller Milton Friedman.
– Just nu jobbar jag med att ta mig igenom Karl Marx verk Kapitalet. Jag har bestämt mig för att läsa boken. Från grunden, tillägger han.
Det är något att ta efter, tänker jag.
Som forskare har Per tid att reflektera över hur samhället ser ut och fungerar.
Vi pratar om ojämlikhet och ekonomiska klyftor både här hemma och i andra länder.
– I USA, för att ta ett exempel, tjänar en börs-vd i genomsnitt 350 gånger mer än arbetarna. Avståndet har bara ökat.
Siffror för 2019 visar att den genomsnittliga vd lönen i USA var cirka 180 miljoner och mellan 1978 till 2019 ökade den med 1 167 procent. Samtidigt har klyftorna mellan rika och fattiga fördubblats. Före coronakrisen levde nästan 20 miljoner människor i fattigdom och hälften av dem i extrem fattigdom.
– Det är svårt att förstå hur man kan acceptera ett sådant system, säger Per och tillägger att det finns en alltför liten debatt om det ekonomiska systemet.
– Är systemet verkligen så bra som det påstås vara och hur kommer det sig att vi accepterar de enorma ekonomiska klyftorna? Det är förvånande att det inte är mer kritik och inte minst bland nationalekonomer.
– Vad kan det bero på, undrar jag?
– En förklaring till tystnaden är att många professorer i nationalekonomi fått sin beskärda del av kakan. Etablissemanget, med några få undantag, tycks inte vara speciellt intresserat av att kritiskt granska systemet.
En annan fråga som har kommit alltmer i fokus nu under coronapandemin är den märkliga relationen mellan kärnverksamhet och byråkrati där kärnverksamheten inom vård och omsorg får stå tillbaka för en alltför uppblåst byråkrati. Och jag vet att Per har mycket att säga om den saken.
– Offentliga organisationer är som oroliga tonåringar. Drivkraften är ju inte lönsamhet utan man vill vara som alla andra. Helt enkelt smälta in och få legitimitet från omgivningen. Som om det handlade om tonårsmode. Om en organisation anställer 20 kommunikatörer och det har kommit på modet. Ja, då måste andra följa efter.
Hur det kommer sig är komplicerat. Per förklarar.
– Organisationerna har en kader av managementbyråkrater som arbetar för att de ska uppfattas som legitima. Till exempel att det behövs många kommunikatörer i en region. Vi ska inte vara sämre i det avseendet än andra regioner.
– Visst går det att spara på de administrativa tjänsterna om viljan finns och se till att dessa besparingar går till kärnverksamheten inom till exempel vården, säger han.
– Varför slår inte vårdens folk näven i bordet? Varför är de inte mer högljudda? undrar jag.
– Man har inte tid och ork att protestera. Managementbyråkraterna kan alltid ladda upp med nya argument för att stärka sin position. De har till skillnad från fotfolket i kärnverksamheten tid att gå på kurser och inhämta argument för sin sak.
Vi byter ämne. Och kommer in på friskolorna och deras marknadsföring som är en fråga som engagerar. För trettio år sedan beslutade den borgerliga regeringen om att införa ett marknadsorienterat friskolesystem där friskolorna ges en skolpeng för varje inskriven elev. Skolpengarna finansieras helt och hållet med skattepengar. Privata bolag kan starta och driva friskolor i vinstintresse. Och Sverige har numera ett av de mest marknadsorienterade skolsystemen i världen. AcadeMedia är ett sådant exempel. För något år sedan gjorde de en vinst efter skatt på cirka en halv miljard.
Per har synpunkter på friskolornas marknadsföring.
– Friskolorna marknadsför sig genom subtila budskap om att de vill ha duktiga elever med resursstarka föräldrar.
Per berättar att budskapet kan vara att eleverna bör klä sig på ett visst sätt. Signalerna till ekonomiskt utsatta föräldrar blir att de inte har råd att låta sina barn gå på just den skolan. Och till resursstarka hem blir budskapet det omvända nämligen att här på vår skola har bara föräldrar med god ekonomi råd att ha sina barn.
– Många barn kommer att känna att de inte duger. Marknadsorienteringen av skolan går hand i hand med nyliberaliseringen. Den förvärrar segregationen, säger Per.
En raffinerad form av ekonomisk apartheid, tänker jag.
Bengt Starrin
Professor emeritus
Karlstads universitet