Krönika: Konsten att förtränga obehagligheter

Krönikor
PUBLICERAD:
Med en laptop i knät och tomteluva på huvudet sitter jag i väntrummet på ortopedmottagningen. Jag deltar i ett zoommöte och för att få lite extra julstämning dagarna före jul, genomförs mötet med julmusik och bakgrundsbilder i vinterskrud. Som en kul grej liksom.

Jag hade fått kallelsen till tåoperationen flera månader tidigare men lyckats skjuta det obehagliga ingreppet åt sidan och bara blundat. Tills kvällen innan, då jag öppnade brevet igen. ”Operationen görs med endast lokalbedövning, alltså ingen sövning och du går hem direkt efter operationen”. Ja, ja… det var ju inga konstigheter, jag GÅR hem direkt efter operation. Bra, då missar jag inte avdelningsmötet på eftermiddagen, tänker jag och knycklar ner kallelsen i väskan. Förresten, jag kanske borde meddela min kollega att jag inte kan vara med på hela morgonmötet, tänker jag och slänger iväg ett sms alldeles för sent.

Morgonen efter sitter jag alltså i väntrummet i tomteluva, totalt ovetandes om vad som väntar. Mitt namn ropas upp. Jag vinkar glatt och förklarar att jag kommer, ska bara avsluta mitt möte. Jag slår ihop datorn och stoppar ner tomteluvan i fickan.

Inte förrän jag ligger på operationsbordet, inser jag att det inte är ett årligt tandläkarbesök jag är på. En sjuksköterska, en läkarstudent och en kirurg pratar, tittar, tvättar, ritar medan en undersköterska stoppar Alvedon i munnen på mig. ”Nu sticker det till lite”, säger kirurgen och sprutar in smärtstillande i foten. Inte på ett ställe. Nej, minst fem stick runtom och det gör fruktansvärt ont. ”Jäklar, vad känslig en är i en futtig liten fot ändå”, säger jag lite försiktigt till undersköterskan som står vid min sida och jag känner att det börjar spränga i ögonen på mig. Undersköterskan hinner knappt öppna munnen förrän jag börjar storgråta: ”Ska jag verkligen behöva se när dom opererar?”

Det gröna operationstyget sveps över en ställning framför mig och snart tittar jag rakt in i en grön skärm istället: ”Jag känner att jag inte riktigt har kontroll här,” fortsätter jag och torkar tårarna som rinner efter kinderna. Undersköterskan ler snällt och ger mig en bunt papper att snyta mig i: ”Vill du ha hörselkåpor också?” säger hon och sträcker fram ett par: ”Ja, det kan låta lite obehagligt när dom sågar i tån.”

Efter en halvtimmes sågande, hamrande och spikande… ja, det lät ungefär som i min morfars snickeriverkstad, tittar kirurgen upp över det gröna skynket: ”Sådär, då var det klart!” Jag öppnar ögonen: ”Gick det bra?” frågar jag ynkligt med gråten i halsen. Kirurgen nickar nöjt. Jag ser på när dom bandagerar foten och en sjuksköterska sträcker fram två kryckor: ”Så, nu får du hoppa fram på kryckor över jul. Stygnen tas bort om två veckor och stiften efter sex. Det kommer en kallelse på posten”.

Sex veckor, tänker jag medan jag hoppar fram längs sjukhuskorridoren med två grillspett som sticker rakt ut från tårna, så uppfattade jag inte kallelsen. Vad hände egentligen? In i tomteluva och ut med kryckor.

Min Olof svänger upp med bilen framför entrén. ”Tyst, du behöver inte säga något!” säger jag och knövlar mig in i passagerarsätet med kryckor och pjäxa. ”Jag vet att det kanske inte riktigt var det här jag pratade om igår kväll men sex veckor går fort och dessutom är det snart jul”.

Kort sagt, jag kan konsten att avdramatisera livet. Förtränga obehagligheterna. Presentera dom i lite trevligare förpackning än vad dom egentligen förtjänar. Precis som när jag ringde hem från Bolivia och sa att jag behövde lite mer pengar men inte sa något om den organiserade ligan som just rånat mig på en gata i La Paz. Eller som när jag med illrött, fjällande ansikte förklarade för familjen att allt var precis som det skulle: ”Medicinen mot hudutslagen fungerar så här, först blir det mycket värre i ansikten, men sen så blir det bättre.”

Och vilken jäkla gåva! Livet blir mer hanterbart och framförallt väldigt mycket mer tilltalande än vad det i själva verket är. Åtminstone för en stund.

Ps.

På måndag ryker stiften. Sex veckor går ändå rätt fort, åtminstone när det är jul!

Fakta om försvarsmekanismer:

Förnekande, att förneka faror från yttervärlden när de blir allt för påfrestande. Förnekande skiljer sig från bortträngning där en tillfälligt lyckas "glömma" faran eller minnet. Vid förnekande blundar en för informationen. Det hela kan liknas med ett "strutsbeteende".

Bortträngning, att försöka tränga bort obehag från medvetandet genom minnesbortträngning. Resultatet kan dock bli att ångesten finns kvar men en inte längre vet varför.

Intellektualisering, att betrakta det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in ens egna känslor. Då undviker en helt eller delar av den ångest eller det obehag som annars skulle väckas.

Rationalisering, att erkänna misslyckanden för sig själv eller andra är svårt. En skyller ofta misslyckanden på yttre omständigheter eller ett ointresse.

Humor, Freud ansåg att sinne för humor är den största av alla försvarsmekanismer. Vi skämtar bort det mesta som är jobbigt. Det är väldigt befriande och ångestdämpande.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.