Krönika: Jag har en Donald Trump inuti mig

Åsikter
PUBLICERAD:
"Jag har min egen inre maktmissbrukande president som i stressade stunder kliver fram och greppar rodret på min känsloskuta", skriver VF-krönikören Ismael Ataria.
Foto: Alex Brandon
Jag har alltid ogillat januari. Året ligger där i sin linda och med en känsla av krav rycker nystarten ivrigt i byxbenet. Instinktivt vill jag krypa tillbaka i Aladdinasken och mysa mig igenom den första delen av det nya året.

Mycket av min stress brukar bottna i att ett nytt verksamhetsår ska fyllas med arbeten. Även om jag vant mig vid ett visst mått av osäkerhet så är läget just nu tufft för mig som arbetar i kulturbranschen. Jag känner mig stressad inför den här våren. Hur ska det gå med allting?

På nyårsafton låg flåshurtigheten som en bombmatta över sociala medier, människor skanderade:

"Nu är skitåret 2020 över! Nu kan det bara bli bättre!"

Jag ville vråla: "Håll käften! 2021 kan bli ännu värre!"

Med ökande antal inlagda på IVA, hårdare restriktioner och virusmutationer så känns läget osäkert. Ingen av oss har en aning om hur våren kommer bli så att jubla på nyårsnatten är lite som att ropa av glädje på väg till sin cancerscreening. Det är först nu som jag verkligen känner hur trött jag blivit av pandemin och all stress den medfört. Det tar emot att erkänna men jag ser tendenser till att jag går runt och är småirriterad på allting. Jag märker att jag i mitt stressade tillstånd har lätt att släppa in både avundsjuka, bitterhet och missunnsamhet. När jag för någon vecka sedan såg det berömda uppviglingstalet av Donald Trump så häpnade jag över hans idioti och utbrast: "Vilken galning!"

Då kom plötsligt insikten. Har inte jag en Donald Trump inuti mig?

Jag har min egen inre maktmissbrukande president som i stressade stunder kliver fram och greppar rodret på min känsloskuta. Han är en lismande typ som ofta ljuger och vill få mig att resa murar mot andra. Istället för att öppna upp mig till andra människor för att samarbeta och utbyta erfarenheter så gör han mig till en misstänksam och sluten mussla. För att vinna fördelar så håller jag in på saker och ting. ”Ismael först” blir min paroll. Sociala medier är min maktlystna presidents favorithjälpmedel till att hålla mig som sin slav. När jag är trött och borde sova så kan min inre president säga till mig: "Nämen ska du inte ta och gå ut på facebook nu?" När jag sedan ligger i sängen och läser om andra människors framgång så sitter min inre Trump och ger mig dubbla budskap. Han säger att jag är en misslyckad föredetting som aldrig lyckats med någonting, samtidigt kan han säga saker som att jag är en speciell och vacker enhörning som förtjänar mer framgång än andra. Min narcissiska president lever på att skapa en känslomässig dualitet i mig och han parasiterar på min ängslan och avundsjuka. Min inre Trump vill att jag ska känna mig ensam, arg och bitter då det gör honom stark.

Jag genomskådar mestadels hans tomma snack men i stressade stunder, då händer det tyvärr att jag ibland köper skiten han säljer. Jag tror de flesta människor slåss mot sin egen inre förvridna president. Vissa människor låter till och med sin president styra så till den grad att de till sist ansluter sig till NMR och går offentligt med de vidrigaste av åsikter – "Vi borde göra revolution! Anfalla våra presidenter och få dem att lida!"

Men jag tror dock att hat i slutänden bara gör dem starkare. Det bästa vi kan göra är kanske att ge beröm och kärlek till människor i vår omgivning. Vi ska riva murar och skapa kontakt med andra, utbyta erfarenheter, lyssna och anlägga broar. Sådant gör att vår inre Trump avsätts, det förpassar honom till det mörka hål han kröp fram ur.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.